lisatherese

Dagens psyke: Jag hatar mitt tentapluggsliv, men älskar resten... Så braglad med inslag av ilska?
Dagens favorit: Tårtafika med finaste Sara!
Dagens trallande: "I'm backin up..."
Dagens dress-code: Bautamjukisbrallor, lååånga randiga hoodien & raggisar.
Dagens krav: Lära mig minst tio underarms-/handmuskler + spana in Idol.
Dagens felsägning: Än så länge sparsamt på den fronten, ordnar nog upp sig inom kort.
Dagens sorg: Att det snart är helg, men att det inte kommer märkas i mitt lilla tentaliv.
Dagens längtan: En helt ledig dag, utan ett enda måste.
Dagens tv-tablå: Det var ju det där med Idol.
Idag har jag insett: Att jag aldrig kommer få upp lampan all by myself. Hjälp!

Jag har två jättefina föräldrar och jag har en "extrapappa" som även han är helt otroligt jättefin. Jag är uppvuxen med fina människor runt mig, i fina miljöer. Jag har aldrig saknat något som kan ses som väsentligt. Det jag kanske saknade, var materiella ting utan någon som helst betydelse egentligen. Om jag nu ens saknade det.

När mina föräldrar fortfarande levde tillsammans, så hittade vi på saker på somrarna. Jag älskade det! Vi var ute på sjön, umgicks med folk, åkte till kusten. Alltid fanns de där och gjorde saker för att göra MIG glad.

När de skilde sig var jag nio år, har jag för mig. Jag tyckte det var helt galet jobbigt, vilket kanske inte är så svårt att förstå. Jag har många gånger varit både arg, ledsen och besviken på olika beteenden som följde efter detta. Till vilken nytta? Vem är jag att döma en annan människa? Ingen av dem har någonsin behandlat mig illa, så lång därifrån man kan komma faktiskt. Jag vet att Mamma vände ut och in på sig själv för att jag skulle ha det så bra som möjligt. Jag vet att hon alltid övervägde hur jag skulle känna inför olika situationer och hon tog sig tid att prata med mig om det. Hon frågade hur jag kände och vad jag tyckte var okej eller inte okej. Hur vackert är inte det? Jag kommer ihåg att jag svarade: "Men Mamma, det är väl självklart. Det behöver du inte ens fråga!". Trots att det var så självklart för mig, så tyckte hon det var självklart att fråga. Är hon inte världens bästa människa? Jag tror faktiskt det.

Jag bodde inte halva tiden hos Mamma och halva tiden hos Pappa, utan hos Mamma varje vecka och hos Pappa varannan helg. Det fungerade nog bäst så och det är inget jag tycker är konstigt idag. Då jag var hos Pappa hittade vi nästan alltid på saker. Allt från att åka ut med båten och fiska, hälsa på släktingar, åka och shoppa... Vad som helst. Kommer också ihåg att det var han som "mutade" mig att börja med fridykningen. "Vill du tjäna en hundring?". Klart jag ville. När jag väl testat så bad jag honom att inte ge mig pengarna, det behövdes inte. Jag hade haft så kul! Detta förmodar jag att han gjorde för att vi skulle ha ett gemensamt intresse, något vi kunde göra tillsammans. Vilket också blev fallet. Dykläger på kusten, jag var alltid med. Han gjorde riktiga apparatdyk och fridök med mig efteråt. Hur fin är han inte? Bäst! När jag blev lite äldre så tog även jag dykcertifikat. Detta medförde att Pappa återigen tog upp dykningen. Ett av mina bästa dyk har jag gjort med honom, det är fint.

Thomas, mammas sambo, kom in i mitt liv när jag var ungefär elva år. Jag tyckte om honom från första sekunden jag såg honom. Alltid glad, rolig och otroligt trevlig. Här har vi ytterligare en av världens bästa människor, om kanske inte världens bästa. Han har också tagit sig otroligt mycket tid för mig. När jag var ledig från skolan, långa lov, då hade även han lov. Vad hittade vi på? Mestadels var vi ute i skogen, vandrade och grillade. Skitmysigt! Kommer också ihåg att vi en natt åkte iväg för att åka skridskor i månskenet. Det var helt underbart! Jag vet också att jag många gånger funderat över vad som skulle hända om det tog slut mellan Mamma och Thomas, vad skulle hända då? Skulle jag fortfarande kunna träffa Thomas? Han har ju ändå varit närvarande i mer än halva mitt liv! Detta tror jag dock inte att jag behöver fundera över längre, eftersom jag tycker att de är lika kära idag som när de först träffades. Man kan titta på dem i fem minuter och sedan får man återigen ett hopp om kärleken. Det är fint!

Så, vad vill jag komma till egentligen? Förmodligen att jag bara ska försöka lägga allt som varit jobbigt åt sidan. Jag kan inte sitta och säga att någon handlat fel, för visst får man lov att må dåligt även om man är förälder? Huvudsaken är väl ändå att man försöker lösa det som varit jobbigt och ser framåt? Det tycker jag!

Jag är otroligt glad och tacksam över dessa tre personer. Jag ser upp till var och en av dem, på olika sätt. De är bra förebilder och de är utan tvekan de bästa som finns. Jag älskar er, helt otroligt jättemycket! Tack för att ni finns!

Jag har precis tillbringat några timmar framför datorn och msn. Har snackat med en underbart fin barndomsvän. Hon har varit i mina tankar i några dagar och jag kände nu att hon skulle få bli medveten om det. Om det och om vad jag faktiskt gått runt och tänkt. Hon blev glad över det jag hade att säga och tyckte jag hade valt en bra dag. Detta var tydligen en dag där mina ord var lite extra välbehövliga för hennes öron.

Är det inte ganska självklart att man ska berätta för andra människor vad man tycker? Särskilt för människor man tycker om. Det är väl klart att man ska få höra om man gjort något bra! Jag tror bestämt jag ska försöka bli bättre på att säga saker som cirkulerar i mina tankar. Även om jag nu tycker att jag faktiskt är ganska duktig på det ibland. Man kan alltid bli bättre!

Men för att återgå till min fina barndomsvän. Vi pratade om allt och ingenting, berättade saker som hänt. Och faktum är att hon fortfarande får mig på lika bra humör. Hon har lyssnat och tröstat mig när jag har mått dåligt, hon har skrattat med mig när jag har skrattat och varit glad och hon har stått ut med mig när jag har varit en idiot. Är det vad man kan kalla en riktig vän? Jag tror faktiskt det.

Hon skrev något i form med "Det känns så skönt att vi kan prata med varandra, utan att det känns konstlat". Jag kan inte mer än hålla med. Vi har inte umgåtts "på riktigt" sen i högstadiet, men ändå så känner jag att jag kan berätta vad som helst för henne. Och av hennes ord att döma, känner jag även att hon kan prata med mig.

Nej, detta inlägget gör henne inte rättvisa. Det visar inte hur bra hon är. Det var dock värt ett försök. Hon har gjort min själ glad och det tackar jag henne för. Tack Emma, du är guld!

Idag har varit en sjukt bra dag. Föreläsningarna i skolan kanske var lite röriga, men vi ska försöka få koll på läget imorgon. Malin, Maria och Potter kommer hit, plugg hela dagen lång är vår plan.

Efter skolan hade jag två val, antingen sova i några timmar eller städa totalt. Konstigt nog föll valet på städningen. Jag lyckades tom släpa ur den gigantiska snabeldraken ur städskåpet. Sen ringde Mamma och strax efter det ringde det på dörren. Jag kan ju säga att Sara vann över herr Snabel, ganska så jättelätt. Drog iväg till Marieberg, käkade lite mat och handlade lite nödvändigheter på Rusta.

Fick valsa omkring med herr Snabel när jag kom hem istället, så nu är det väl så gott som nice här. Badrummet kvar. Diska. Torka golven. Dammtorka får jag ta någon annan gång, pallar inte. Hoppas på anti-äckel-känslor imorgon. Det ska vara frääääscht!

Roligaste idag är ett sms från en klassis, under pågående föreläsning: "Jag är så jävla bajsnödig så jag nästan bajsar på mig." HAHA! Ja, vissa är inte riktigt som andra barn. Inte direkt ett svårlöst problem. Tilläggas bör väl att vi hade föreläsning i bland annat peristaltik i mag-tarmkanalen. Humor! ;)

Vissa dagar är bra, vissa är mindre bra. Igår började det galet bittert, när jag segade mig till skolan en stund senare än utlovat. Inte helt okej beteende! Vi fick dock gjort det vi hade åtagit oss, vilket alltid är skönt. Tidigare gånger har vi nog inte riktigt insett vatten-över-huvud-delen, som vi faktiskt ägnat oss åt. Något nedslående när man inte når dit man planerat. Igår fixade vi det dock med lätthet, plus att vi hann med en del andra grejer. Bra oss!

Sen började jag tänka på lite "gammalt". Varför blev det som det blev, vad kunde jag ha gjort annorlunda? Ja, det var nog det där med att lita blint på en annan människa. Har jag en gång börjat älska en människa, så går inte det över - lite så fungerar jag. Om du en gång får en plats i mitt hjärta, så är platsen din. Så har det alltid varit... Men nu? Hur ska jag känna i denna "relation/situation", det vet jag faktiskt inte. Jag tror aldrig att jag känt mig så galet sviken. Hur kunde du? Hur kunde du sätta dig över vår vänskap och faktiskt ta ett sådant beslut och sedan inte ändra dig på flera månader? För att efteråt knappt visa någon ånger?

Det gör så jävla ont att någon som DU, kunde göra så. Efter allt vi gått igenom tillsammans. Glädje. Fruktansvärd sorg. Många år är det som passerat, med dig vid min sida. Och ändå kände du att du ville såra någon som du kallat "din bästa vän"? Det du har gjort finns inte med i någon handbok för vänskap. Kanske i en för svek.

Jag hoppas du blir lycklig, att ingen av mina farhågor slår in, att allt blir bra. Men det kommer fortfarande skära i hjärtat när jag tänker på dig, på allt som hände och allt som varit. Du var min vän, vilket i min värld är något att vårda. Självklart kommer jag alltid älska dig, fast kanske inte riktigt på samma sätt som tidigare.

Ja, jag lovade ju att jag skulle slänga upp en bild på min sköna sambo.
Så här kommer den:

Hur söt?!

Utan kaffe och Ipren vore jag förmodligen en jävligt trött kramp. AJ! Knapra, svälj och bit ihop. Idag blir det plugg. Och ikväll ska jag försöka komma ihåg att lägga upp den sötaste bilden på länge. Min sambo är charm, total charm!

Ja, det kan man ju undra. Var är fokus och varför vill inte denna någon joina mig och tentaplugget? Det går så dåligt. Några få sekunders plugg och sedan skenar tankarna iväg. Varför ska det alltid bli så? Jag hatar att vara ofokuserad, jävla skit är det!!

Har iaf pluggat i helgen, likt planen. Några grejer har fastnat, mest tack vare någon ramsa som är lite knäpp, samt en låt med tillhörande dans som kanske kan kopplas ihop med en muskel. Men det är ju bara fem muskler, hur fan ska jag få in de sjuttioarton andra? Sluta klaga och börja plugga kanske? Ja, jag vet.

För övrigt har jag världens största Åsa-behov. Ett behov som tycks växa sig allt starkare för var dag som går. Min andra hälft, så jävla sant. Tänk om det kunde finnas någon annan människa som förstod mig så bra som hon kan, då skulle jag fan fria direkt.

Nu blir det Beck och ett glas Cola Zero. Koffeinkicken är redan ett faktum, så jag lär ju inte kunna somna inatt heller. Jag får väl helt enkelt plugga istället! HAHA!

Då var det lördag då. Vad tror ni händer i mitt lilla liv? Självklart blir det plugg, inte finns det väl någon som kan tro något annat?! Vi har tenta om två veckor och försöker redan nu bli duktiga med seriöst tentaplugg. Nöta, nöta, nöta - lite som det enda rätta! Tilläggas bör väl att jag kan på tok för lite för mitt eget bästa. Nu är det heller inte bara massa benstrukturer och muskler att hålla reda på, utan också diverse hormoner. Inte slutar det där heller, nej nej. Tre föreläsningar till veckan, sen har vi gått igenom allt som kommer på tentan. Har lärarna slängt vatten över våra huvuden? Ja, lite så känns det.

Nu ska jag snart dra på mig dojjorna och hoppa iväg till Universitetsbibblan. Skriva ut anteckningar ska vara en bra plan, or so I've been told. Så det är väl några kronor på kontot som försvinner, men det får det vara värt. Sen blir det en kort promenad till den lila bussen som förhoppningsvis ska ta mig hem till finaste Malin. Och jävlar vad vi ska lära oss saker idag! Oh yes.

Söndagsplugg är även det planen, of course. Då ska vi hem till Santos flickvän Saga, med tillhörande matte, och där plugga totalt. Fan va ambitiösa vi är, tycker ni inte? Heja oss!

Och så var det den dagliga inre striden kvar... Ska jag äta frukost eller inte? A banana to go? TAGET!

Musculus Rectus Abdominis. Det ni!

Det är helt galet hur jävla svår kursen vi läser nu är. Muskler hit, benstrukturer dit. Hur ska man lära sig alla namn? Föreläsaren nämnde något om 5000 nya ord under denna kurs. Hur tänkte de där? Uppenbarligen ska vi vara experter på armar, händer, axlar och sånt också. Jag kan typ Pisiforme, lite som en ärta. Dags att försöka trycka in alla ord i hjärnan kanske? Bara gått 1,5 vecka av kursen som sammanlagt är på 5 veckor - och jag känner redan ångesten. Den som annars brukar ligga och vänta i mitten på vecka 4. Det är väl som de säger, nivån blir högre allt eftersom tiden går. Så sjukt sant!

Har kommit fram till att det är dags att ta tag i sitt liv också. Och med liv så menar jag kropp. Hur ska jag kunna leta mig tillbaka till motivationen som fanns under vårterminen? Jag gick faktiskt ner ungefär fjorton kilo. Nu är det ungefär åtta kilo kvar till det att mitt mål är uppnått. Borde det inte vara som ett ljus i en tunnel? Man kan ju tycka det. Ändå är det galet svårt. Jag får försöka ge mig fan på det. Sen hörde jag en Sara-fågel viska om att börja simma också, vilket vore sjukt härligt. Skönt för både kropp och själ. Blötdjur som jag är!

För övrigt vill jag bara informera om att jag tvättar tvätten, intensivt!

Ack så värdelös man kan vara på att uppdatera. Inte för att jag vet om någon läser längre, men fan... Hoppet är det sista som överger?

De senaste veckorna har minst sagt varit galet jobbiga. Har haft ångest för den kurs vi läser nu, sen jag sökte utbildningen. Med andra ord ungefär ett och ett halvt år. Vi läser nu Anatomi & Fysiologi och jag har känt mig mer trög än något... jävligt trögt! Hade iaf tenta i fredags. Cellen, nervsystemet, cirkulationssystemet, respirationssystemet. Ja jävlar, att vi inte dog. Nu är dock tentan gjord och det är bara till att vänta på resultatet.

Hade första föreläsningen på andra delen av denna kurs idag. Skelett och muskler. Galet mycket information att ta in och inte hjälpte det att snubben vi hade till föreläsare var två timmar sen. Han hade en jäkla fart på allt han sade och jag vill lova att det är långt ifrån det enklaste jag läst. Imorgon blir det dock hemmaplugg med Malin och Maria hela dagen. Vi ska nöta in det som togs upp på dagens föreläsning. Vi ska fixa tentan!

På fredagens föreläsning/träningshittepågrej så ska vi tydligen ta av oss kläderna och ta på varandra. Lagom jublande glad för det kan jag säga. Två och två ska vi leta muskler, fästen och så på varandra. haha. Antar att Maria kommer få leta länge för att kunna hitta några muskler på mig. Tror bestämt de ligger i träda.

Efter denna annorlunda tid spenderad på Universitetet, så ska jag placera rumpan på ett tåg som förhoppningsvis tar mig till Göteborg. Det ska bli helt galet underbart att komma dit! Har även lyckats övertala Mamma att hänga på, så hon anländer ungefär en halvtimme efter mig. Mys och tjat hemma hos Anders & P-O på fredag och lördag dag och sen träffa sötnötter x 2 på lördag eftermiddag och söndag. Kalas! Hem igen på söndag kväll. hm. Kan det inte bli fredag snart?!

Hanna sötnöt fick för sig att jag skulle berätta sju sanningar om mig själv, som kanske inte alla har den bästa kollen på. Jag får väl ge det ett tappert försök. Here we go...

1. Jag är helt frälst i nyckelben. Det är nog bland det sexigaste som finns på en tjej eller kille. Oh!
2. När jag var liten var jag bombsäker på att det hette UR-båt istället för U-båt. När Mamma & Pappa försökte förklara för mig att jag förstått fel, så trodde jag att de ljög. Nu vet jag att det var jag som hade fel. Erkänner. Typ.
3. En annan gång när jag var liten och det var marknad i Åmål, så gick jag fram till ett ställe som sålde kokosbollar (sådana toppiga), böjde mig över den och tog ett stort bett. Mamma var måttligt road. Inte hänt igen, just for the record.
4. Som liten var jag allergisk mot myggbett. De blev långt mycket större än en femkrona och som en stor böld. Gudskelov har det gått över.
5. När jag gick i förskolan och vi skulle svara på frågan "Vad vill du bli när du blir stor?", så löd mitt svar "Kaninförsäljare". Tilläggas bör att jag aldrig haft en kanin och att jag idag inte ens tycker om dem.
6. Jag är grymt duktig på att få en låt på hjärnan och låta den snurra på repeat. Då snackar vi inte i timmar, utan snarare i dagar eller veckor. Pappa fick dåndimpen på mig en gång, efter en timme. Då kan jag ju säga att han nyss kommit hem från jobbet. Gissa vad jag hade gjort hela dagen? "MIKA - Grace Kelly" såklart!
7. En av mina största fobier, efter råttor, är vandrande pinnar! Det är utan tvekan bland de vidrigaste "djuren" som finns. Jag klarar inte av att se dem vare sig på bild eller teve. VIDRIGT!

Ja, där har ni sju sanningar. Fick jag godkänt? ;)

I början av Arbetsterapeututbildningen fick vi lära oss att man inte säger att en person är handikappad, utan att man istället ska säga en person med handikapp. Detta för att man alltid ska fokusera på personen och i detta fallet då inte just handikappet. Oavsett handikapp så är man ju alltid en människa, en person. Det är egentligen hur självklart som helst, dumt att det ens behöver påpekas.

Efter detta så har jag verkligen försökt tänka på det. Innan var jag långt ifrån medveten om hur ofta detta förekommer, nu tänker jag på det var och varannan stund. Hur ofta hör man inte "invandrare" istället för "person med invandrarbakgrund"? Eller "överviktig" istället för "person som lider av övervikt"? (med förbehåll att personen då lider av sin övervikt, ordet lider kan ju bytas ut mot något annat).

Det jag vill få fram med detta kanske skumma inlägg, är väl bara att jag tycker alla ska tänka på det. Det är så lätt att glömma bort personen bakom och bara stoppa in i fack. Vilket är hur fel som helst!

Om jag bara fått en person att tänka efter så känns det bra. Om jag inte fått en enda person att bry sig, så har jag iaf själv återigen insett vikten av att välja sina ord. Jag vill inte vara bosatt i ett fack, jag vill vara en individ precis som alla andra. Lite som en mänsklig rättighet!

Det är verkligen ingen idé att hänga upp sig på saker och ting. Bita ihop, försöka se något positivt i det och sedan bara gå vidare. Inte så jävla lätt kan tänkas, men visst måste det fungera. Det är väl varken första eller sista gången allt blir fail, so fail.

Aja. Åter till verkligheten. Borde plugga lite anatomi, men jag kan fan inte påstå att det intresserar mig ens lite. Isch. Eller visst, det är intressant. Härligt faktafyllda föreläsningar har vi haft. All ears har fått en helt ny innebörd. Jag lyckas dock inte sätta mig ner och plugga när jag kommer hem från skolan. Jag har ju massa andra fantastiska saker att göra. Eller ja, vissa saker. Vänner som jag vill umgås med. Kläder som behöver inhandlas. Disk som behöver diskas. Katt som behöver mysas med. Kaffe som behöver bryggas. Böcker som behöver läsas kommer då jävligt långt ner på listan. Rava i kvadrat!

Ja, kläder var det ja. Vad sägs om mitt senaste kap? Tänkte försöka göra min garderob lite mindre randig, så det blev en rutig skjorta. Hiss eller diss?

Jag har ganska lätt för att öppna mig för människor, att prata med dem, att lita på dem. Jag är duktig på att vända och vrida på verkligheten, för att kunna bortförklara dåliga beteenden och liknande hos de jag tycker om. En nackdel med detta är väl att man blir väldigt sårbar. När allt det som är bra vänder om och slår tillbaka. Vissa kanske det inte gör så mycket med, när de visar sig vara långt ifrån så fantastiska som man först trott. Det finns dock vissa som betyder långt mycket mer än många andra och när dessa visar sig vara någon helt annan än man trott, då går man sönder. Jag går sönder.

Jag vet egentligen inte vad jag gjort för fel för att förtjäna denna sommaren. Missförstå mig rätt, sommaren har nog varit den bästa på länge. Underbar på miljontals olika sätt. Dock finns det mer än en händelse som fått mig att tvivla. Tvivla på vad vet jag inte riktigt, om det är på mig själv som vän, som partner, som person... Jag vet inte. Det gör bara ont. Det känns som om allt som sagts är en enda stor lögn. Varje ord, varje mening, allt. Lögn. Utstuderat för att på bästa sätt hålla fast i en situation som egentligen inte är önskvärd. Eller som kanske är önskvärd, fast ändå inte.

Det bara snurrar. Jag känner mig tyvärr misstänksam. Jag vet inte hur jag ska kunna lita lika blint på folk framöver. Hur ska jag kunna lita på folks ord? Och hur i hela friden ska jag kunna lita på att jag duger? Duger som jag är? Jag kanske är för ärlig. Jag kanske känner för mycket. Jag kanske säger fel saker. Jag kanske bara är fel. Kan jag inte bara få en handbok som talar om för mig hur jag ska bete mig?

Fast när allt kommer omkring. Vill jag vara någon annan än den jag är? Det skulle väl i så fall inte vara jag? Så vitt jag vet finns det ändå vissa där ute som värdesätter min vänskap, mitt sällskap och den jag är. Varför ska då de som viker från detta få förstöra?

Jag är väl bara lite bitter kan tänkas. Bitter för att jag litar blint på folk och att det ibland blir pannkaka med allt. hm. Bit ihop, skrik och kom igen - det är precis vad jag tänker göra. Idioter är ändå inte värda att finnas i mitt liv, PUNKT!

Vad ska jag skriva, för att du ska bli berörd?
Och hur högt ska jag skrika, varje gång jag vill bli hörd?
Du vill att jag ska falla, mot något som du har gjort till ditt.
Men ska jag falla, ja då ska det finnas tid att falla fritt.

Kärlek!

Jag hade ont i magen innan jag skulle flytta upp för hösten. Ont i magen för att behöva lämna allt vackert hemma i Åmål. Hur känns det nu? Kanon! Jag tror verkligen att denna hösten kommer bli underbar. De två senaste terminerna gick lite i tråkigheternas tecken. Inte mycket hittades på, av flera olika anledningar. Nu vet jag dock att det kommer bli ändring på det. Jag har äntligen hittat tillbaka till den jag är och jag är långt mycket mer tillfreds med såväl mig själv som tillvaron. Nog finns det mycket att fortfarande fundera kring, men frågan är om det hjälper? Det som händer kommer att hända, får försöka leva efter det. Ödet u know.

Nu tänkte jag umgås med duschen en sväng. Fest även ikväll är planen. Sara, Malin och Juks kommer hit. Alkohol, wii, musik och tjat. Me likie! Så: Auf Wiedersehen! Puss.

Jag börjar på fullaste allvar få ont i magen inför hösten. Då inte för allt bra som försiggår i Örebro, utan allt fint hemma i Åmål som jag inte kommer kunna ta del av varenda dag. Denna sommaren har varit den finaste på jag vet inte hur länge och jag kommer verkligen sakna allt så jävla hårt. Åmål har alltid varit hemma, nu är det mer hemma än någonsin. Jävla söta människor, varför är ni så fina? Förstår ni hur mycket jag kommer sakna er? Aaaaaah!

Ska dock försöka bortse från magsmärtan och koncentrera mig på den halvt nervösa men sjukt efterlängtade känslan. Den känslan som kallas resfeber. Oh! Imorgon drar jag och Linda till Sousse i Tunisien och är borta i en vecka. All inclusive it is och det känns hur jävla bra som helst! Jag behöver uppgradera min hudkostym några hack. Den vita nyansen är inte lika klädsam som den åt det något mörkare hållet. Håll tummarna för fint väder och en underbar vecka!

För övrigt vill jag bara poängtera att jag saknar vissa människor otroligt mycket. Vet ni vilka ni är? Det gör jag!