lisatherese

Jag har två jättefina föräldrar och jag har en "extrapappa" som även han är helt otroligt jättefin. Jag är uppvuxen med fina människor runt mig, i fina miljöer. Jag har aldrig saknat något som kan ses som väsentligt. Det jag kanske saknade, var materiella ting utan någon som helst betydelse egentligen. Om jag nu ens saknade det.

När mina föräldrar fortfarande levde tillsammans, så hittade vi på saker på somrarna. Jag älskade det! Vi var ute på sjön, umgicks med folk, åkte till kusten. Alltid fanns de där och gjorde saker för att göra MIG glad.

När de skilde sig var jag nio år, har jag för mig. Jag tyckte det var helt galet jobbigt, vilket kanske inte är så svårt att förstå. Jag har många gånger varit både arg, ledsen och besviken på olika beteenden som följde efter detta. Till vilken nytta? Vem är jag att döma en annan människa? Ingen av dem har någonsin behandlat mig illa, så lång därifrån man kan komma faktiskt. Jag vet att Mamma vände ut och in på sig själv för att jag skulle ha det så bra som möjligt. Jag vet att hon alltid övervägde hur jag skulle känna inför olika situationer och hon tog sig tid att prata med mig om det. Hon frågade hur jag kände och vad jag tyckte var okej eller inte okej. Hur vackert är inte det? Jag kommer ihåg att jag svarade: "Men Mamma, det är väl självklart. Det behöver du inte ens fråga!". Trots att det var så självklart för mig, så tyckte hon det var självklart att fråga. Är hon inte världens bästa människa? Jag tror faktiskt det.

Jag bodde inte halva tiden hos Mamma och halva tiden hos Pappa, utan hos Mamma varje vecka och hos Pappa varannan helg. Det fungerade nog bäst så och det är inget jag tycker är konstigt idag. Då jag var hos Pappa hittade vi nästan alltid på saker. Allt från att åka ut med båten och fiska, hälsa på släktingar, åka och shoppa... Vad som helst. Kommer också ihåg att det var han som "mutade" mig att börja med fridykningen. "Vill du tjäna en hundring?". Klart jag ville. När jag väl testat så bad jag honom att inte ge mig pengarna, det behövdes inte. Jag hade haft så kul! Detta förmodar jag att han gjorde för att vi skulle ha ett gemensamt intresse, något vi kunde göra tillsammans. Vilket också blev fallet. Dykläger på kusten, jag var alltid med. Han gjorde riktiga apparatdyk och fridök med mig efteråt. Hur fin är han inte? Bäst! När jag blev lite äldre så tog även jag dykcertifikat. Detta medförde att Pappa återigen tog upp dykningen. Ett av mina bästa dyk har jag gjort med honom, det är fint.

Thomas, mammas sambo, kom in i mitt liv när jag var ungefär elva år. Jag tyckte om honom från första sekunden jag såg honom. Alltid glad, rolig och otroligt trevlig. Här har vi ytterligare en av världens bästa människor, om kanske inte världens bästa. Han har också tagit sig otroligt mycket tid för mig. När jag var ledig från skolan, långa lov, då hade även han lov. Vad hittade vi på? Mestadels var vi ute i skogen, vandrade och grillade. Skitmysigt! Kommer också ihåg att vi en natt åkte iväg för att åka skridskor i månskenet. Det var helt underbart! Jag vet också att jag många gånger funderat över vad som skulle hända om det tog slut mellan Mamma och Thomas, vad skulle hända då? Skulle jag fortfarande kunna träffa Thomas? Han har ju ändå varit närvarande i mer än halva mitt liv! Detta tror jag dock inte att jag behöver fundera över längre, eftersom jag tycker att de är lika kära idag som när de först träffades. Man kan titta på dem i fem minuter och sedan får man återigen ett hopp om kärleken. Det är fint!

Så, vad vill jag komma till egentligen? Förmodligen att jag bara ska försöka lägga allt som varit jobbigt åt sidan. Jag kan inte sitta och säga att någon handlat fel, för visst får man lov att må dåligt även om man är förälder? Huvudsaken är väl ändå att man försöker lösa det som varit jobbigt och ser framåt? Det tycker jag!

Jag är otroligt glad och tacksam över dessa tre personer. Jag ser upp till var och en av dem, på olika sätt. De är bra förebilder och de är utan tvekan de bästa som finns. Jag älskar er, helt otroligt jättemycket! Tack för att ni finns!