lisatherese

Yes, nu har jag äntligen semester!! Min första riktiga betalda sommarsemester. Så jäkla grymt. Och jag tror faktiskt inte att jag skulle kunna ha fått en bättre start på den heller, vädermässigt sett. Så underbart! Strålande sol dagarna i ända, och pôtthett även på nätterna. Det senare kanske inte är en personlig favorit, men man får ta det onda med det goda. Jag är iaf sjuhelvetes nöjd!

I helgen var jag och Lizette iväg till kusten. Hamnade första natten på Bofors camping, på Tjärnö. Vårt pinsamt lilla 99-kronors Rustatält var just det, PINSAMT. Och natten var kall, kallare, kallast. Lizette hamnade i bilen vid fyrasnåret, sen kom värmen till tältet och jag sov som en prinsessa! hihi. Innan detta hade varit ute till Saltö och grillat och käkat färska räkor. Lite som ett måste på kusten.

På lördagen drog vi först till Nordby för att käka lite frulle och försöka lokalisera lite liggunderlag, något vi båda kände stort behov av. De hade både mat, liggunderlag, fiskesaker och lite annat mox. Köpte även ett likadant tält som vi sovit i, till Fredrik och Anna som skulle joina oss senare samma dag.

Åkte efter Nordbyturen till Grebbestad, men stannade inte. Fortsatte till Fjällbacka och Sälvik. Sälvik var hur underbart vackert som helst. Trots att jag tillbringat mkt mkt mkt tid på Västkusten förr, så är det ett ställe jag tyvärr missat. Så det var första, men absolut inte sista, besöket där. Men iaf, väl där slängde jag mig på en filt och försökte lapa sol, och Liz ordnade fiskeutrustningen och försökte fixa fisk. Det enda hon fixade var lite sjögräs. Obligatoriska krabbfisket ordnade vi till på Sälvik också. Liz fascinerad som få...men det är väl så när man varit bosatt i Sthlm! ;P hihi.

Sen ringde iaf Anna, dags att ses. Campingen i Sälvik var fullbelagd, så vi återgick till vår ursprungliga plan - Grebbestad och Saltvik. Vi hyrde EN tältplats till våra patetiska TVÅ små tält. Kände att något annat hade varit fruktansvärt onödigt. En mycket mysig kväll innehållande grillad mat, mås på granntält, span på varandras mer eller mindre heta brännor, jag som tvåfaldig mästare i MIG, vaniljbullar och en himla massa skratt. Natten som snart skulle komma var bra. Den var varm. Nästan för varm.

På söndagen gick vi på bryggorna i Grebbestad. Mysigt! Solen stekte totalt. Maten köpte vi på en fiskebod, och stannade till i Tanumshede och käkade. Underbart! När vi väl var hemma i Åmål däckade både jag och den lilla i sängen.

Det var iaf en fantastisk helg! :) Och vädret håller fortfarande i sig. Så nu ska jag dra iväg till Maria, och sen ska vi åka och sola och bada idag igen. Felicia ska med också, förstås. Hittat ett världsbra ställe. Gräs, strand, vatten, bryggor...och man är nästan själv! Iiiiih. Vad mer kan man önska?

Förlåt för låååångt inlägg. Nästa gång ska jag försöka ta det i bilder istället, dock inte hunnit få in dem på datorn än.

Idag är fylledagen D. Imorgon är poliskontrollsdagen D. Att dessa två så tvunget måste hänga ihop. Fast jag antar att så länge det finns idioter till folk, som gärna kör tidigt dagen efter fylla...så är det såhär vårt samhälle kommer se ut. Och ja, poliserna måste ju få sina löner på nåt sätt. Kind of.

Well, jag ska iaf till jobbet om nästan två timmar. Sen ska jag befinna mig där till klockan nio ikväll. Jag försöker slå bort alla tankar på olika fester man är bjuden på. Jag ska inbilla mig själv att det är en vanlig fredag. Det kommer nog gå dåligt. Så får väl snarare tänka på min otroliga askalasiga lön jag kommer få! (INTE!)

Kanske kan ta en sillbit där, samt se om det blir någon potatis över. En jordgubbe får jag nog, annars får jag väl dricka lite jordgubbssaft. Lite saft som jag kan låtsas är en drink. Jag gör en Gunilla, och försöker se det positiva i allt...

Och även om fyllan uteblir, tror jag det kan vankas fyllekäk ikväll. Då är det ju bara lite bad som saknas, så jag får väl duscha.

Javisst, detta blir en midsommar värd att glömma. Jag känner det redan nu, i hela min sura kropp.

Skål på er, alla lediga helveten! ;)

Mycket har hänt den senaste tiden. Planer har halvt gått i kras, och framtiden blir inte som man planerat. Men det är väl så det är, antar jag.

Jobbiga tider är vad som är nu. Det är inte lätt. Det är svårt att försöka förklara sig. Förklara vad man menar, och detta utan missförstånd. Det är grymt mkt svårare än man kan tro.

Jag hoppas dock att det kan bli bra för oss båda, och att vi kan fortsätta vara vänner. Inte att vi i framtiden inte ska kunna prata med varandra. Att det bara är bråk och skrik. Det vill jag verkligen inte. Men jag har inte längre 'rättigheten' att ställa krav. Hon måste inte göra som jag vill. Hoppas dock vi kan komma att respektera varandra och allt vad det medför/innebär.

Hon är, och kommer alltid vara, min snos! Hoppas också att hon förstår det. Vår tid tillsammans värdesätter jag högt. Hon är en väldigt fin människa, en härlig person. Det måste jag erkänna! ;P hihi.

Nu ska jag dock dra mig till sängen. Ska försöka få några plustimmar på sömnkontot, nu när det blir dåligt med sömn i några dagar. Jobbtajm imorgon... Jag tänker dock inte klaga på mitt jobb, har ju snart semester. Om drygt fyra veckor däremot, då lär jag klaga röven av mig. För då är snart semestern slut, och helvetet kommer åter... Men nu ska vi inte tänka så. Nej nej. Semester och massa kul, det är min plan!

Natti natt, sötnötter.

Stora solbrillor har idag prytt mitt ansikte. Jag gav blanka fan i det faktum att de på pricken får mig att likna en spyfluga. De fyllde iaf sin funktion, att dölja stor del av det jag inte ville att folk skulle se. De åkte av en stund ute i solen, bland vännerna. De får se mig när det är varning för ras. Iaf vissa utvalda.

Gårdagskväll-/natten vill jag helst förtränga. Jag vill glömma vartenda ord som sades. Det bara snurrar i mitt huvud. Jag vet inte åt vilket håll jag ska vända mig, var jag ska göra av mig själv och alla mina tankar.

En gång undrade jag hur det skulle kännas. Hur jag skulle reagera. Hur jag skulle orka vara. Allt detta, om det drabbade mig. Vad hände? Jag fick tyvärr erfara precis hur det var. Och det var miljoner gånger jobbigare än jag ens kunnat drömma om. Det gör fortfarande så ont att det vrider sig i magen och huvudet.

Och nu får jag bara flashbacks. Upplever allt igen, fast ändå inte. Jag bävar för vad som kommer ske om tio minuter, om en timme, om en dag, om en vecka. Jag vet ingenting. Allt är så ovisst.

Det enda som är självklart just nu är klumpen i min mage. Klumpen i min hals. Ångesten kan ingen ta ur mig. Kanske en enda, men den personen har nog inte ens tänkt tanken att ta det jobbiga ifrån mig. Snarare att göra allt tusefalt värre.

Jag vet att det är mörkt. Mörka inlägg. Bara tråkigheter. Men snälla, låt mig skriva det. Kom inte in här och läs om ni irriterar er. Jag måste, det bara är så...

Det är så tråkigt att det blivit såhär. Önskar att det kunde vara annorlunda. Ensamheten förut var inte lika ensam som den är nu. Så tom. Inget att se fram emot. Inget irriterat, men mycket sött, litet mörkhårigt yrväder som kommer hem. Kommer hem till sig, till oss.

Åh, jag önskar så att allt vore bra igen. Att det var som förra sommaren. Man kunde leva på luft, för det fanns något att längta efter. Någon att längta efter. Att helger kunde försvinna så otroligt fort. Att veckorna var så otroligt sega. Timtal tillbringade med mobilen fastklistrat i skallen, i trakten runt örat. Varje dag, timtal timtal timtal. Underbara timmar.

Så mycket skratt. Så mycket fint. Så mycket av allt.

Jag saknar oss. Oss som det var förr. Speciellt, på ett sjudundrans bra sätt. Du & jag, ingen annan. Eller ja... Du, jag & Lillis. Tillsammans är vi starka. Tillsammans var vi starka.

Svammel svammel svammel. Det jag vill komma fram till är nog att jag saknar dig. Väldigt mycket. Och att jag älskar dig. Väldigt, väldigt mycket!

Vi har haft så jäkla kul tillsammans. Vi har haft en hel del tokerier för oss. Finns så mycket som har varit så otroligt bra. Som har varit så underbart. Så mycket som jag skulle önska vi kunde göra igen. Alla gemensamma skratt, alla interna skämt. Alla blickar, rörelser och miner. Allt betyder något, har en bakgrund. Finns så mycket man kan säga, så många ord som vill präntas ned. Ändå är det total oreda i mitt huvud. Lite som en orkan som snurrat runt i knoppen ett tag. Allt för att lämna ett smärre kaos efter sig.

Ja, för att inte säga vare sig för mycket eller för lite... Det är i alla fall slut. Vi var vi, men är inte det längre. Trots att det finns så mycket som är bra, så kom vi fram till att ingen av oss mår bra. Det har varit mkt det senaste, och det tycks inte bli bättre. Det känns grymt hårt. Det gör väldigt ont.

Jag ler samtidigt som ögonen tåras. Så mycket som har varit så fint. Saker som vi inte kommer uppleva tillsammans igen. Tror jag.

Kanske att det finns en annan tid för oss. Vem vet? För nu hoppas jag i alla fall att det blir bra för oss båda. Att hon kommer må bra, vara glad. Likaså jag.

Nej ni, detta går inte. Inte än. Det gör för ont. En annan gång, då... Då är jag glad igen. Och då, då ska jag försöka börja blogga. Om jag nu har några läsare kvar. Time will tell.