lisatherese

I början av Arbetsterapeututbildningen fick vi lära oss att man inte säger att en person är handikappad, utan att man istället ska säga en person med handikapp. Detta för att man alltid ska fokusera på personen och i detta fallet då inte just handikappet. Oavsett handikapp så är man ju alltid en människa, en person. Det är egentligen hur självklart som helst, dumt att det ens behöver påpekas.

Efter detta så har jag verkligen försökt tänka på det. Innan var jag långt ifrån medveten om hur ofta detta förekommer, nu tänker jag på det var och varannan stund. Hur ofta hör man inte "invandrare" istället för "person med invandrarbakgrund"? Eller "överviktig" istället för "person som lider av övervikt"? (med förbehåll att personen då lider av sin övervikt, ordet lider kan ju bytas ut mot något annat).

Det jag vill få fram med detta kanske skumma inlägg, är väl bara att jag tycker alla ska tänka på det. Det är så lätt att glömma bort personen bakom och bara stoppa in i fack. Vilket är hur fel som helst!

Om jag bara fått en person att tänka efter så känns det bra. Om jag inte fått en enda person att bry sig, så har jag iaf själv återigen insett vikten av att välja sina ord. Jag vill inte vara bosatt i ett fack, jag vill vara en individ precis som alla andra. Lite som en mänsklig rättighet!