fina människa
Jag har precis tillbringat några timmar framför datorn och msn. Har snackat med en underbart fin barndomsvän. Hon har varit i mina tankar i några dagar och jag kände nu att hon skulle få bli medveten om det. Om det och om vad jag faktiskt gått runt och tänkt. Hon blev glad över det jag hade att säga och tyckte jag hade valt en bra dag. Detta var tydligen en dag där mina ord var lite extra välbehövliga för hennes öron.
Är det inte ganska självklart att man ska berätta för andra människor vad man tycker? Särskilt för människor man tycker om. Det är väl klart att man ska få höra om man gjort något bra! Jag tror bestämt jag ska försöka bli bättre på att säga saker som cirkulerar i mina tankar. Även om jag nu tycker att jag faktiskt är ganska duktig på det ibland. Man kan alltid bli bättre!
Men för att återgå till min fina barndomsvän. Vi pratade om allt och ingenting, berättade saker som hänt. Och faktum är att hon fortfarande får mig på lika bra humör. Hon har lyssnat och tröstat mig när jag har mått dåligt, hon har skrattat med mig när jag har skrattat och varit glad och hon har stått ut med mig när jag har varit en idiot. Är det vad man kan kalla en riktig vän? Jag tror faktiskt det.
Hon skrev något i form med "Det känns så skönt att vi kan prata med varandra, utan att det känns konstlat". Jag kan inte mer än hålla med. Vi har inte umgåtts "på riktigt" sen i högstadiet, men ändå så känner jag att jag kan berätta vad som helst för henne. Och av hennes ord att döma, känner jag även att hon kan prata med mig.
Nej, detta inlägget gör henne inte rättvisa. Det visar inte hur bra hon är. Det var dock värt ett försök. Hon har gjort min själ glad och det tackar jag henne för. Tack Emma, du är guld!
Är det inte ganska självklart att man ska berätta för andra människor vad man tycker? Särskilt för människor man tycker om. Det är väl klart att man ska få höra om man gjort något bra! Jag tror bestämt jag ska försöka bli bättre på att säga saker som cirkulerar i mina tankar. Även om jag nu tycker att jag faktiskt är ganska duktig på det ibland. Man kan alltid bli bättre!
Men för att återgå till min fina barndomsvän. Vi pratade om allt och ingenting, berättade saker som hänt. Och faktum är att hon fortfarande får mig på lika bra humör. Hon har lyssnat och tröstat mig när jag har mått dåligt, hon har skrattat med mig när jag har skrattat och varit glad och hon har stått ut med mig när jag har varit en idiot. Är det vad man kan kalla en riktig vän? Jag tror faktiskt det.
Hon skrev något i form med "Det känns så skönt att vi kan prata med varandra, utan att det känns konstlat". Jag kan inte mer än hålla med. Vi har inte umgåtts "på riktigt" sen i högstadiet, men ändå så känner jag att jag kan berätta vad som helst för henne. Och av hennes ord att döma, känner jag även att hon kan prata med mig.
Nej, detta inlägget gör henne inte rättvisa. Det visar inte hur bra hon är. Det var dock värt ett försök. Hon har gjort min själ glad och det tackar jag henne för. Tack Emma, du är guld!
Kommentarer
Trackback
