lisatherese

Hanna sötnöt fick för sig att jag skulle berätta sju sanningar om mig själv, som kanske inte alla har den bästa kollen på. Jag får väl ge det ett tappert försök. Here we go...

1. Jag är helt frälst i nyckelben. Det är nog bland det sexigaste som finns på en tjej eller kille. Oh!
2. När jag var liten var jag bombsäker på att det hette UR-båt istället för U-båt. När Mamma & Pappa försökte förklara för mig att jag förstått fel, så trodde jag att de ljög. Nu vet jag att det var jag som hade fel. Erkänner. Typ.
3. En annan gång när jag var liten och det var marknad i Åmål, så gick jag fram till ett ställe som sålde kokosbollar (sådana toppiga), böjde mig över den och tog ett stort bett. Mamma var måttligt road. Inte hänt igen, just for the record.
4. Som liten var jag allergisk mot myggbett. De blev långt mycket större än en femkrona och som en stor böld. Gudskelov har det gått över.
5. När jag gick i förskolan och vi skulle svara på frågan "Vad vill du bli när du blir stor?", så löd mitt svar "Kaninförsäljare". Tilläggas bör att jag aldrig haft en kanin och att jag idag inte ens tycker om dem.
6. Jag är grymt duktig på att få en låt på hjärnan och låta den snurra på repeat. Då snackar vi inte i timmar, utan snarare i dagar eller veckor. Pappa fick dåndimpen på mig en gång, efter en timme. Då kan jag ju säga att han nyss kommit hem från jobbet. Gissa vad jag hade gjort hela dagen? "MIKA - Grace Kelly" såklart!
7. En av mina största fobier, efter råttor, är vandrande pinnar! Det är utan tvekan bland de vidrigaste "djuren" som finns. Jag klarar inte av att se dem vare sig på bild eller teve. VIDRIGT!

Ja, där har ni sju sanningar. Fick jag godkänt? ;)

I början av Arbetsterapeututbildningen fick vi lära oss att man inte säger att en person är handikappad, utan att man istället ska säga en person med handikapp. Detta för att man alltid ska fokusera på personen och i detta fallet då inte just handikappet. Oavsett handikapp så är man ju alltid en människa, en person. Det är egentligen hur självklart som helst, dumt att det ens behöver påpekas.

Efter detta så har jag verkligen försökt tänka på det. Innan var jag långt ifrån medveten om hur ofta detta förekommer, nu tänker jag på det var och varannan stund. Hur ofta hör man inte "invandrare" istället för "person med invandrarbakgrund"? Eller "överviktig" istället för "person som lider av övervikt"? (med förbehåll att personen då lider av sin övervikt, ordet lider kan ju bytas ut mot något annat).

Det jag vill få fram med detta kanske skumma inlägg, är väl bara att jag tycker alla ska tänka på det. Det är så lätt att glömma bort personen bakom och bara stoppa in i fack. Vilket är hur fel som helst!

Om jag bara fått en person att tänka efter så känns det bra. Om jag inte fått en enda person att bry sig, så har jag iaf själv återigen insett vikten av att välja sina ord. Jag vill inte vara bosatt i ett fack, jag vill vara en individ precis som alla andra. Lite som en mänsklig rättighet!

Det är verkligen ingen idé att hänga upp sig på saker och ting. Bita ihop, försöka se något positivt i det och sedan bara gå vidare. Inte så jävla lätt kan tänkas, men visst måste det fungera. Det är väl varken första eller sista gången allt blir fail, so fail.

Aja. Åter till verkligheten. Borde plugga lite anatomi, men jag kan fan inte påstå att det intresserar mig ens lite. Isch. Eller visst, det är intressant. Härligt faktafyllda föreläsningar har vi haft. All ears har fått en helt ny innebörd. Jag lyckas dock inte sätta mig ner och plugga när jag kommer hem från skolan. Jag har ju massa andra fantastiska saker att göra. Eller ja, vissa saker. Vänner som jag vill umgås med. Kläder som behöver inhandlas. Disk som behöver diskas. Katt som behöver mysas med. Kaffe som behöver bryggas. Böcker som behöver läsas kommer då jävligt långt ner på listan. Rava i kvadrat!

Ja, kläder var det ja. Vad sägs om mitt senaste kap? Tänkte försöka göra min garderob lite mindre randig, så det blev en rutig skjorta. Hiss eller diss?

Jag har ganska lätt för att öppna mig för människor, att prata med dem, att lita på dem. Jag är duktig på att vända och vrida på verkligheten, för att kunna bortförklara dåliga beteenden och liknande hos de jag tycker om. En nackdel med detta är väl att man blir väldigt sårbar. När allt det som är bra vänder om och slår tillbaka. Vissa kanske det inte gör så mycket med, när de visar sig vara långt ifrån så fantastiska som man först trott. Det finns dock vissa som betyder långt mycket mer än många andra och när dessa visar sig vara någon helt annan än man trott, då går man sönder. Jag går sönder.

Jag vet egentligen inte vad jag gjort för fel för att förtjäna denna sommaren. Missförstå mig rätt, sommaren har nog varit den bästa på länge. Underbar på miljontals olika sätt. Dock finns det mer än en händelse som fått mig att tvivla. Tvivla på vad vet jag inte riktigt, om det är på mig själv som vän, som partner, som person... Jag vet inte. Det gör bara ont. Det känns som om allt som sagts är en enda stor lögn. Varje ord, varje mening, allt. Lögn. Utstuderat för att på bästa sätt hålla fast i en situation som egentligen inte är önskvärd. Eller som kanske är önskvärd, fast ändå inte.

Det bara snurrar. Jag känner mig tyvärr misstänksam. Jag vet inte hur jag ska kunna lita lika blint på folk framöver. Hur ska jag kunna lita på folks ord? Och hur i hela friden ska jag kunna lita på att jag duger? Duger som jag är? Jag kanske är för ärlig. Jag kanske känner för mycket. Jag kanske säger fel saker. Jag kanske bara är fel. Kan jag inte bara få en handbok som talar om för mig hur jag ska bete mig?

Fast när allt kommer omkring. Vill jag vara någon annan än den jag är? Det skulle väl i så fall inte vara jag? Så vitt jag vet finns det ändå vissa där ute som värdesätter min vänskap, mitt sällskap och den jag är. Varför ska då de som viker från detta få förstöra?

Jag är väl bara lite bitter kan tänkas. Bitter för att jag litar blint på folk och att det ibland blir pannkaka med allt. hm. Bit ihop, skrik och kom igen - det är precis vad jag tänker göra. Idioter är ändå inte värda att finnas i mitt liv, PUNKT!

Vad ska jag skriva, för att du ska bli berörd?
Och hur högt ska jag skrika, varje gång jag vill bli hörd?
Du vill att jag ska falla, mot något som du har gjort till ditt.
Men ska jag falla, ja då ska det finnas tid att falla fritt.

Kärlek!