champagnesko goes nyponsoppatoffla?!
Har gjort sista dagen på jobbet idag. Jobbade med bästa Puk och jag skrattade väl halva förmiddagen. Smeknamnen hon hittat på till sig själv denna sommar har varit strålande. Vad sägs om Bajs-Puk, Tattar-Puk och Pennlösa-Puk? haha. Med tillhörande situation så var det dödsskratt som gällde. Så söt!
Illern har också en egen version av att ha champagne i en sko. Wanna know? Nyponsoppa i en toffla! HAHAHAHA!
Semester/sommarlov kommer bli underbart, inget snack om saken, men jag kommer ändå sakna vissa saker med mitt jobb. Som alltid. Människorna. Skratten. Kommentarerna. Minnena. I love my job! Klapp, klapp på det! ;)
Nej, packa inför Grebbestad var det ja. Ringde för övrigt Pegorten min nyss. Svaret på min panikfråga angående packutrymme i bilen löd: "Det är lugnt, vi har hela båten att lägga grejer i". haha. Skönt att han förstår mig! Då kan jag ta med mig fyra linnen, lika många t-shirtar och byxor, tre par skor, täcke, kudde, STÖRSTA necessären, ett antal handdukar etc etc etc. Packa lätt är INTE min grej. Ujuj.
[Sofia söt, jag hoppas din bil är stor... Med tanke på nästa vecka! ;)]
väntat och oväntat
Den senaste tiden har genomlevts som på sockervadd. Sött, fint och lätt, men med en bismak av att det var lite för bra för att vara sant. Alla önskningar går inte i uppfyllelse, något som jag blir mer och mer varse för var dag som går. Inget varar för evigt...
De senaste månaderna har varit de bästa på otroligt länge och jag önskar att jag också skulle kunna kalla denna månad samt kommande månader lika underbara. Tyvärr styr man inte över allt som händer, så jag får istället se tillbaka på det som var fint och glädjas åt det. Tro nu inte annat än att jag gör det, för det gör jag verkligen. Too good to be true?!
Sen har även några oväntade och förvånande saker kommit upp till ytan, vilket har bidragit till mungipor i uppåtgående riktning. Enough said about that.
Åter till verkligheten då kanske. Har fyra dagar kvar på mitt schema, sen är jag ledig till den 30e Augusti. Att säga att det känns guld är en enorm underdrift. Yey! Under dessa lediga veckor har jag ett inplanerat besök från Kumla, ett besök som ska göras i Öret, förhoppningsvis några dagar tillbringade med Sara och massa natur, möjligtvis en resa utomlands, timmar spenderade i solen och vattnet, en sjudundrans massa fyllor och kanske även en vecka i Växjö.
Jag tror att jag kommer summera denna sommar på följande sätt: FANTASTISK! Och den kommer få ett fint Väl Godkänt i betyg. ...om nu inte det återstår att se. Ah well, förmodligen så kommer summeringen se ut som ovan i alla fall.
Vacker är inte nog...
De senaste månaderna har varit de bästa på otroligt länge och jag önskar att jag också skulle kunna kalla denna månad samt kommande månader lika underbara. Tyvärr styr man inte över allt som händer, så jag får istället se tillbaka på det som var fint och glädjas åt det. Tro nu inte annat än att jag gör det, för det gör jag verkligen. Too good to be true?!
Sen har även några oväntade och förvånande saker kommit upp till ytan, vilket har bidragit till mungipor i uppåtgående riktning. Enough said about that.
Åter till verkligheten då kanske. Har fyra dagar kvar på mitt schema, sen är jag ledig till den 30e Augusti. Att säga att det känns guld är en enorm underdrift. Yey! Under dessa lediga veckor har jag ett inplanerat besök från Kumla, ett besök som ska göras i Öret, förhoppningsvis några dagar tillbringade med Sara och massa natur, möjligtvis en resa utomlands, timmar spenderade i solen och vattnet, en sjudundrans massa fyllor och kanske även en vecka i Växjö.
Jag tror att jag kommer summera denna sommar på följande sätt: FANTASTISK! Och den kommer få ett fint Väl Godkänt i betyg. ...om nu inte det återstår att se. Ah well, förmodligen så kommer summeringen se ut som ovan i alla fall.
Vacker är inte nog...
underbara sommar
Tänk om det kunde vara fint väder nästan varje dag? Strålande sol, värme, inte allt för mycket blåst och klarblå himmel. Vad mer finns att önska? Det vore väl vackra människor i sin närhet. Det sistnämnda är något jag faktiskt inte behöver önska, utan det har jag redan. Underbart fantastiska människor!
Sommaren går sin gilla gång. Redan är en dryg månad av nästan tre över. Jag har jobbat, träffat söta vänner och bara njutit. Måsten finns inte i överflöd, vilket gillas starkt. Att kunna dricka sig snyggt berusad en måndag uppskattas mer än väl. Hur underbart vore väl inte livet om det alltid kunde se ut såhär?
Om mindre än två månader drar skolan igång igen. Då ska det studeras Anatomi och Fysiologi. Så mycket mer än så tror jag inte att det kommer bli i höst. Plugg till förbannelse. Såg även, till min enormt stora sorg, att vi ska ha läraren från helvetet. En surkuk till Sjuksköterska som inte bör vistas bland folk. Han förklarar sämre än sämst, svarar bara på frågor ställda på Latin och drar ihop en 3 timmar lång föreläsning på 1 timme. Så vitt jag förstår är det en omöjklighet att lära sig ett skit på hans föreläsningar. Jag känner redan idag hur hårt denna karl kommer irritera mig! Ah! Stick, brinn, försvinn. Please?!
Håller tummarna för en vecka tillbringad i Växjö, tillsammans med finaste och bästa Åsa. Även att hon kan lyckas få ledigt på Pride, vilket tyvärr känns som att hoppas på för mycket. Det är dock på tok för lite av min bästa i mitt liv, så det måste ordnas till på ett eller annat sätt.
Nej, nu ska jag se om jag får tag på min fina Tarzan. Brist på henne i mitt liv. Får ta mig en tur upp till Öret inom en snar framtid. Saknad!
Sommaren går sin gilla gång. Redan är en dryg månad av nästan tre över. Jag har jobbat, träffat söta vänner och bara njutit. Måsten finns inte i överflöd, vilket gillas starkt. Att kunna dricka sig snyggt berusad en måndag uppskattas mer än väl. Hur underbart vore väl inte livet om det alltid kunde se ut såhär?
Om mindre än två månader drar skolan igång igen. Då ska det studeras Anatomi och Fysiologi. Så mycket mer än så tror jag inte att det kommer bli i höst. Plugg till förbannelse. Såg även, till min enormt stora sorg, att vi ska ha läraren från helvetet. En surkuk till Sjuksköterska som inte bör vistas bland folk. Han förklarar sämre än sämst, svarar bara på frågor ställda på Latin och drar ihop en 3 timmar lång föreläsning på 1 timme. Så vitt jag förstår är det en omöjklighet att lära sig ett skit på hans föreläsningar. Jag känner redan idag hur hårt denna karl kommer irritera mig! Ah! Stick, brinn, försvinn. Please?!
Håller tummarna för en vecka tillbringad i Växjö, tillsammans med finaste och bästa Åsa. Även att hon kan lyckas få ledigt på Pride, vilket tyvärr känns som att hoppas på för mycket. Det är dock på tok för lite av min bästa i mitt liv, så det måste ordnas till på ett eller annat sätt.
Nej, nu ska jag se om jag får tag på min fina Tarzan. Brist på henne i mitt liv. Får ta mig en tur upp till Öret inom en snar framtid. Saknad!
♥ Fredrik ♥
För sju år sedan träffade jag en kille vid namn Fredrik. En sjukt fin kille med världens grymmaste humor. Han struntade fullt i vad alla tyckte och tänkte och körde helt sitt eget race. Hans sätt, hans ord och hela han fick mig på fall.
Första dagen vi träffades var det rätt oseriöst. Dagen efter träffades vi igen och det var väl då det började hända något mer. Vi låg och pratade i timtal om dyra fiskar. Vi skrattade. Vi var. Vi fanns. I varandras närhet. Jag fick en kyss, jag fick flera. En önskan om att jag skulle stanna kvar. Vi bytte nummer. Jag fick några fler kyssar. Jag gick hem, som på moln.
Tiden var inte vår, vilket vi upptäckte efter ungefär en månad. Vi hade våra stunder, utan tvekan. Långa telefonsamtal. Mysiga dagar. Fina kvällar. Men som sagt, tiden var inte vår.
Efter att det tog slut gjorde allt så obeskrivligt ont, jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag har i efterhand förstått att även han kände likadant. Han var inte lika "hård" som vanligt och fixade inte riktigt att stanna kvar där jag var. Ledsen.
Turligt nog kom jag till insikt ganska snabbt. Varför sumpa en sådan fin kille? Vi blev vänner snabbt och jävligt bra vänner bör tilläggas. Vi snackade om allt, hade sjukt roligt tillsammans och umgicks så fort tillfälle gavs.
Efter ett och ett halvt år så hände något. Känslorna kom tillbaka. Han visade att han inte bara ville vara vänner, det var något mer. I min värld hade han alltid varit speciell, ingen tvekan om saken. Men hade jag känslorna för att våga försöka igen? Jag pratade med honom och sade att det nog inte riktigt var den bästa bland idéer. Fortfarande bränd sen innan, rädd eller bara dum... Ja, vem vet? Det kommer jag aldrig komma underfund med.
No hard feelings, vi var lika bra vänner efter detta. Om än med kanske lite extra djup i blicken, då vi tittade på varandra.
Under våren 2005 muckade han och visste inte var han skulle ta vägen. Jag gav honom ett nummer, som senare ledde till att han fick ett jobb. På samma ställe som jag skulle jobba. Det skulle bli den bästa sommaren någonsin!
Den började grymt. Vi festade. Vi umgicks. Fredrik började fridyka. Vi grillade. I had the time of my life!
...den tionde Juli 2005 tog allt slut. Så abrupt, så hårt, så fruktansvärt. Jag fick ett samtal. Jag bröt ihop. Jag låg på golvet och skrek. Apatisk. Jag blev skjutsad hem till Robin. Vi kramades. Grät. Det gjorde ont. Vi pratade med Poliserna. Ingen förstod någonting. Jag hörde en bår rullas ut från gräsmattan. En bår med min bästa väns kropp på. Ett ljud som vid blotta tanken får mina ögon att tåras. Ett ljud jag inte önskar att min värsta ovän någon gång ska få uppleva. Höra.
Min vackraste Fredrik hade bestämt sig för att inte längre fortsätta sitt liv. En av mina allra bästa vänner orkade inte längre andas, finnas, leva. Jag kan inte ens försöka beskriva hur ont det gör. Tårarna rinner och det kommer de alltid göra. När jag tänker på honom. När jag drömmer om honom. När det är denna tiden på året.
Han kommer alltid vara min Fredrik. Han kommer alltid ha en stor plats i mitt liv. I mitt hjärta. Jag kommer alltid älska honom. Jag kommer aldrig någonsin glömma något som har med honom att göra!
Älskade Fredrik, kom tillbaka och säg att allt bara är en fruktansvärd mardröm?
Första dagen vi träffades var det rätt oseriöst. Dagen efter träffades vi igen och det var väl då det började hända något mer. Vi låg och pratade i timtal om dyra fiskar. Vi skrattade. Vi var. Vi fanns. I varandras närhet. Jag fick en kyss, jag fick flera. En önskan om att jag skulle stanna kvar. Vi bytte nummer. Jag fick några fler kyssar. Jag gick hem, som på moln.
Tiden var inte vår, vilket vi upptäckte efter ungefär en månad. Vi hade våra stunder, utan tvekan. Långa telefonsamtal. Mysiga dagar. Fina kvällar. Men som sagt, tiden var inte vår.
Efter att det tog slut gjorde allt så obeskrivligt ont, jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag har i efterhand förstått att även han kände likadant. Han var inte lika "hård" som vanligt och fixade inte riktigt att stanna kvar där jag var. Ledsen.
Turligt nog kom jag till insikt ganska snabbt. Varför sumpa en sådan fin kille? Vi blev vänner snabbt och jävligt bra vänner bör tilläggas. Vi snackade om allt, hade sjukt roligt tillsammans och umgicks så fort tillfälle gavs.
Efter ett och ett halvt år så hände något. Känslorna kom tillbaka. Han visade att han inte bara ville vara vänner, det var något mer. I min värld hade han alltid varit speciell, ingen tvekan om saken. Men hade jag känslorna för att våga försöka igen? Jag pratade med honom och sade att det nog inte riktigt var den bästa bland idéer. Fortfarande bränd sen innan, rädd eller bara dum... Ja, vem vet? Det kommer jag aldrig komma underfund med.
No hard feelings, vi var lika bra vänner efter detta. Om än med kanske lite extra djup i blicken, då vi tittade på varandra.
Under våren 2005 muckade han och visste inte var han skulle ta vägen. Jag gav honom ett nummer, som senare ledde till att han fick ett jobb. På samma ställe som jag skulle jobba. Det skulle bli den bästa sommaren någonsin!
Den började grymt. Vi festade. Vi umgicks. Fredrik började fridyka. Vi grillade. I had the time of my life!
...den tionde Juli 2005 tog allt slut. Så abrupt, så hårt, så fruktansvärt. Jag fick ett samtal. Jag bröt ihop. Jag låg på golvet och skrek. Apatisk. Jag blev skjutsad hem till Robin. Vi kramades. Grät. Det gjorde ont. Vi pratade med Poliserna. Ingen förstod någonting. Jag hörde en bår rullas ut från gräsmattan. En bår med min bästa väns kropp på. Ett ljud som vid blotta tanken får mina ögon att tåras. Ett ljud jag inte önskar att min värsta ovän någon gång ska få uppleva. Höra.
Min vackraste Fredrik hade bestämt sig för att inte längre fortsätta sitt liv. En av mina allra bästa vänner orkade inte längre andas, finnas, leva. Jag kan inte ens försöka beskriva hur ont det gör. Tårarna rinner och det kommer de alltid göra. När jag tänker på honom. När jag drömmer om honom. När det är denna tiden på året.
Han kommer alltid vara min Fredrik. Han kommer alltid ha en stor plats i mitt liv. I mitt hjärta. Jag kommer alltid älska honom. Jag kommer aldrig någonsin glömma något som har med honom att göra!
Älskade Fredrik, kom tillbaka och säg att allt bara är en fruktansvärd mardröm?
