lisatherese

För sju år sedan träffade jag en kille vid namn Fredrik. En sjukt fin kille med världens grymmaste humor. Han struntade fullt i vad alla tyckte och tänkte och körde helt sitt eget race. Hans sätt, hans ord och hela han fick mig på fall.

Första dagen vi träffades var det rätt oseriöst. Dagen efter träffades vi igen och det var väl då det började hända något mer. Vi låg och pratade i timtal om dyra fiskar. Vi skrattade. Vi var. Vi fanns. I varandras närhet. Jag fick en kyss, jag fick flera. En önskan om att jag skulle stanna kvar. Vi bytte nummer. Jag fick några fler kyssar. Jag gick hem, som på moln.

Tiden var inte vår, vilket vi upptäckte efter ungefär en månad. Vi hade våra stunder, utan tvekan. Långa telefonsamtal. Mysiga dagar. Fina kvällar. Men som sagt, tiden var inte vår.

Efter att det tog slut gjorde allt så obeskrivligt ont, jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag har i efterhand förstått att även han kände likadant. Han var inte lika "hård" som vanligt och fixade inte riktigt att stanna kvar där jag var. Ledsen.

Turligt nog kom jag till insikt ganska snabbt. Varför sumpa en sådan fin kille? Vi blev vänner snabbt och jävligt bra vänner bör tilläggas. Vi snackade om allt, hade sjukt roligt tillsammans och umgicks så fort tillfälle gavs.

Efter ett och ett halvt år så hände något. Känslorna kom tillbaka. Han visade att han inte bara ville vara vänner, det var något mer. I min värld hade han alltid varit speciell, ingen tvekan om saken. Men hade jag känslorna för att våga försöka igen? Jag pratade med honom och sade att det nog inte riktigt var den bästa bland idéer. Fortfarande bränd sen innan, rädd eller bara dum... Ja, vem vet? Det kommer jag aldrig komma underfund med.

No hard feelings, vi var lika bra vänner efter detta. Om än med kanske lite extra djup i blicken, då vi tittade på varandra.

Under våren 2005 muckade han och visste inte var han skulle ta vägen. Jag gav honom ett nummer, som senare ledde till att han fick ett jobb. På samma ställe som jag skulle jobba. Det skulle bli den bästa sommaren någonsin!

Den började grymt. Vi festade. Vi umgicks. Fredrik började fridyka. Vi grillade. I had the time of my life!

...den tionde Juli 2005 tog allt slut. Så abrupt, så hårt, så fruktansvärt. Jag fick ett samtal. Jag bröt ihop. Jag låg på golvet och skrek. Apatisk. Jag blev skjutsad hem till Robin. Vi kramades. Grät. Det gjorde ont. Vi pratade med Poliserna. Ingen förstod någonting. Jag hörde en bår rullas ut från gräsmattan. En bår med min bästa väns kropp på. Ett ljud som vid blotta tanken får mina ögon att tåras. Ett ljud jag inte önskar att min värsta ovän någon gång ska få uppleva. Höra.

Min vackraste Fredrik hade bestämt sig för att inte längre fortsätta sitt liv. En av mina allra bästa vänner orkade inte längre andas, finnas, leva. Jag kan inte ens försöka beskriva hur ont det gör. Tårarna rinner och det kommer de alltid göra. När jag tänker på honom. När jag drömmer om honom. När det är denna tiden på året.

Han kommer alltid vara min Fredrik. Han kommer alltid ha en stor plats i mitt liv. I mitt hjärta. Jag kommer alltid älska honom. Jag kommer aldrig någonsin glömma något som har med honom att göra!

Älskade Fredrik, kom tillbaka och säg att allt bara är en fruktansvärd mardröm?