Fredrik, min älskade
Fredrik. Du var en av de roligaste personerna jag kände, om inte den roligaste. Du fanns där när man behövde. Behövde inte umgås med dig mer än i fem minuter innan du fått en på bättre humor. Dina kramar gjorde att man glömde bort tid och rum. En kyss från din mun. Går inte att beskriva med ord.
Dagen du försvann. Det jag kommer ihåg från den dagen lär jag aldrig glömma. Saker jag inte fick se, gudskelov, har jag tänkt på gång efter gång efter gång. Natten mellan lördag och söndag. Mår dåligt bara jag tänker på den. Och dagen när du åkte iväg i Ambulans, kall och inte längre vid liv. Herregud. Ljudet från båren. Det får mig fortfarande att rysa. Jag satt i finrummet hos Robin, grät, pratade med poliser, kramades och mådde något så fruktansvärt dåligt. Chockad. Tom. Apatisk.
När Erland kom till Robin. Vi satt på olika ställen i trädgården, tittade på trädet, upp i himlen... Han kunde inte tro att det var sant. Att du skulle kunna ha gjort något så fruktansvärt. Han trodde att det var någon som gjort det åt dig. Tagit dit liv. Han var säker. Att få se hans min. Hur förstörd han var. Tomheten.
De obeskrivliga veckorna som följde. Frågetecken som inte fick något svar. Att man klarade av allt, allt gick väl på autopilot. Sömnproblem. Hjälpa andra att palla med.
Begravningen. Vilken pärs. Värmebölja och vätskebrist efter alla tårar som färdats nerför allas kinder. Avskedet vid graven. Krama din familj. Försöka säga något till din pappa, en sak jag inte klarade. Kan inte tänka mig att han hörde vad jag försökte få fram. Tårarna rann och det stockades i halsen. Att sedan träffa din mamma. Att för första gången träffa din mamma, som du pratade om lite nu och då, och det var på hennes enda barns begravning. Bara det fick mig att känna mig extra illa till mods. Att få träffa ens sons kompisar för första gången är en sak. Att det är på sonens begravning en helt annan. Det gör ont i mig av blotta tanken.
Jag skulle göra precis vad som helst för att få krama dig en gång till. Att bara få titta på dig, titta in i dina ögon. Hålla din hand under tystnad. Sitta i ett sällskap och bara lyssna på vad du och alla andra har att säga. Lyssna på vad du har att berätta om vad som hänt dig det senaste. Ett och ett halvt år, en lång tid, du måste ha mycket att berätta. Jag skulle återigen vilja ligga på en filt, titta upp i himlen och bara prata. Hoppa runt i skogen och försöka få ner en rädd Sune från ett träd. Vara ute och simma med dig i våra fina våtdräkter. Känna rysningarna genom kroppen när våra läppar möts. Läsa dina sms som nästan alltid fick hela mitt ansikte att le. Höra dina kommentarer om allt och alla. Dina komplimanger, några som jag för alltid kommer att bära med mig. Åh Fredrik, när jag säger att jag skulle göra vadsomhelst är det inte en överdrift.
Om du bara kunde sagt vad jag skulle göra. Om jag ändå hade kunnat förstå vad som skulle hända.
Fredrik. Fredrik. Fredrik. Fredrik. Fredrik. Fredrik. Fredrik. Fredrik. Fredrik. Fredrik.
Dagen du försvann. Det jag kommer ihåg från den dagen lär jag aldrig glömma. Saker jag inte fick se, gudskelov, har jag tänkt på gång efter gång efter gång. Natten mellan lördag och söndag. Mår dåligt bara jag tänker på den. Och dagen när du åkte iväg i Ambulans, kall och inte längre vid liv. Herregud. Ljudet från båren. Det får mig fortfarande att rysa. Jag satt i finrummet hos Robin, grät, pratade med poliser, kramades och mådde något så fruktansvärt dåligt. Chockad. Tom. Apatisk.
När Erland kom till Robin. Vi satt på olika ställen i trädgården, tittade på trädet, upp i himlen... Han kunde inte tro att det var sant. Att du skulle kunna ha gjort något så fruktansvärt. Han trodde att det var någon som gjort det åt dig. Tagit dit liv. Han var säker. Att få se hans min. Hur förstörd han var. Tomheten.
De obeskrivliga veckorna som följde. Frågetecken som inte fick något svar. Att man klarade av allt, allt gick väl på autopilot. Sömnproblem. Hjälpa andra att palla med.
Begravningen. Vilken pärs. Värmebölja och vätskebrist efter alla tårar som färdats nerför allas kinder. Avskedet vid graven. Krama din familj. Försöka säga något till din pappa, en sak jag inte klarade. Kan inte tänka mig att han hörde vad jag försökte få fram. Tårarna rann och det stockades i halsen. Att sedan träffa din mamma. Att för första gången träffa din mamma, som du pratade om lite nu och då, och det var på hennes enda barns begravning. Bara det fick mig att känna mig extra illa till mods. Att få träffa ens sons kompisar för första gången är en sak. Att det är på sonens begravning en helt annan. Det gör ont i mig av blotta tanken.
Jag skulle göra precis vad som helst för att få krama dig en gång till. Att bara få titta på dig, titta in i dina ögon. Hålla din hand under tystnad. Sitta i ett sällskap och bara lyssna på vad du och alla andra har att säga. Lyssna på vad du har att berätta om vad som hänt dig det senaste. Ett och ett halvt år, en lång tid, du måste ha mycket att berätta. Jag skulle återigen vilja ligga på en filt, titta upp i himlen och bara prata. Hoppa runt i skogen och försöka få ner en rädd Sune från ett träd. Vara ute och simma med dig i våra fina våtdräkter. Känna rysningarna genom kroppen när våra läppar möts. Läsa dina sms som nästan alltid fick hela mitt ansikte att le. Höra dina kommentarer om allt och alla. Dina komplimanger, några som jag för alltid kommer att bära med mig. Åh Fredrik, när jag säger att jag skulle göra vadsomhelst är det inte en överdrift.
Om du bara kunde sagt vad jag skulle göra. Om jag ändå hade kunnat förstå vad som skulle hända.
Fredrik. Fredrik. Fredrik. Fredrik. Fredrik. Fredrik. Fredrik. Fredrik. Fredrik. Fredrik.
återigen
Yey! Det tog mig så mycket som tio månader att återigen börja skriva i denna blogg. Det kan tänkas bero på att jag nästan inte förstår någonting, eller att jag är lat. Fast mest sant är nog att det är en kombination.
Vad har då hänt i mitt liv sedan sist? Jag har varit tillsammans med Christian, Sveriges sötaste kille. På alla sätt och vis. En Ferrarigalen typ som jobbar som kock. Bor i Sunne. Och som sagt, är hur fin som helst!
Sedan har jag och Andreas provat på det där med kärlek till varandra, något som faktiskt visade sig att det inte skulle fungera alls. Men nu har vi provat och vi är lika bra vänner nu som innan. Fast med lite mer insikt om varandra.
Jag har planerat att börja plugga till hösten, hör och häpna. Massör, behandlingsassistent eller liknande, eller ett miljöprogram någonstans i Sverige är vad som är på tapeten.
Folk som Therese, Emma, Micha, Hanna och några fler har hoppat in bland mina vänner och jag umgås med dessa personer mer än gärna. Robin är för övrigt tillsammans med Hanna. Kärlek tror jag det stavas.
Jag har varit ute och rest lite. London med Mamma, Mormor, Anders och Per-Olov. Korfu, ö i Grekland, tillsammans med Linda. Det var trevligt.
Sen har jag gått upp en hel del i vikt, något som jag nu har börjat få bort igen. På ett bra sätt, måste jag väl tillägga här. Så skönt att slippa allt tjafs som var under närmare tre år.
Har tyvärr tappat lite av kontakten med Maria. Det är synd. Men det är väl sådant som händer, kan jag tänka mig. Vi lever rätt olika liv. Men vi träffas allt ibland och då är det hur trevligt som helst.
Åsa är kär och det tycker jag är underbart!
Sedan tycker jag att det är dunderkul att jag börjat umgås med Gunilla. Hon är bland de fräckaste människor jag känner. Hur rolig som helst och bryr sig till max. Thanks love!
Det har förmodligen hänt bra mycket mer, men det är nog vad som är allra mest väsentligt.
Jag hoppar vidare i vardagen, som är fylld med vänner, mys, film, och annat. Blir det bara lite mer jobb och lite mer fest kan jag inte vara lyckligare. Eller ja, det vore väl om jag fick åka ut och resa. Något som jag faktiskt planerar. Tillsammans med någon...
Puss på låret, barr i håret
Vad har då hänt i mitt liv sedan sist? Jag har varit tillsammans med Christian, Sveriges sötaste kille. På alla sätt och vis. En Ferrarigalen typ som jobbar som kock. Bor i Sunne. Och som sagt, är hur fin som helst!
Sedan har jag och Andreas provat på det där med kärlek till varandra, något som faktiskt visade sig att det inte skulle fungera alls. Men nu har vi provat och vi är lika bra vänner nu som innan. Fast med lite mer insikt om varandra.
Jag har planerat att börja plugga till hösten, hör och häpna. Massör, behandlingsassistent eller liknande, eller ett miljöprogram någonstans i Sverige är vad som är på tapeten.
Folk som Therese, Emma, Micha, Hanna och några fler har hoppat in bland mina vänner och jag umgås med dessa personer mer än gärna. Robin är för övrigt tillsammans med Hanna. Kärlek tror jag det stavas.
Jag har varit ute och rest lite. London med Mamma, Mormor, Anders och Per-Olov. Korfu, ö i Grekland, tillsammans med Linda. Det var trevligt.
Sen har jag gått upp en hel del i vikt, något som jag nu har börjat få bort igen. På ett bra sätt, måste jag väl tillägga här. Så skönt att slippa allt tjafs som var under närmare tre år.
Har tyvärr tappat lite av kontakten med Maria. Det är synd. Men det är väl sådant som händer, kan jag tänka mig. Vi lever rätt olika liv. Men vi träffas allt ibland och då är det hur trevligt som helst.
Åsa är kär och det tycker jag är underbart!
Sedan tycker jag att det är dunderkul att jag börjat umgås med Gunilla. Hon är bland de fräckaste människor jag känner. Hur rolig som helst och bryr sig till max. Thanks love!
Det har förmodligen hänt bra mycket mer, men det är nog vad som är allra mest väsentligt.
Jag hoppar vidare i vardagen, som är fylld med vänner, mys, film, och annat. Blir det bara lite mer jobb och lite mer fest kan jag inte vara lyckligare. Eller ja, det vore väl om jag fick åka ut och resa. Något som jag faktiskt planerar. Tillsammans med någon...
Puss på låret, barr i håret
