lisatherese

Fredrik. Du var en av de roligaste personerna jag kände, om inte den roligaste. Du fanns där när man behövde. Behövde inte umgås med dig mer än i fem minuter innan du fått en på bättre humor. Dina kramar gjorde att man glömde bort tid och rum. En kyss från din mun. Går inte att beskriva med ord.

Dagen du försvann. Det jag kommer ihåg från den dagen lär jag aldrig glömma. Saker jag inte fick se, gudskelov, har jag tänkt på gång efter gång efter gång. Natten mellan lördag och söndag. Mår dåligt bara jag tänker på den. Och dagen när du åkte iväg i Ambulans, kall och inte längre vid liv. Herregud. Ljudet från båren. Det får mig fortfarande att rysa. Jag satt i finrummet hos Robin, grät, pratade med poliser, kramades och mådde något så fruktansvärt dåligt. Chockad. Tom. Apatisk.

När Erland kom till Robin. Vi satt på olika ställen i trädgården, tittade på trädet, upp i himlen... Han kunde inte tro att det var sant. Att du skulle kunna ha gjort något så fruktansvärt. Han trodde att det var någon som gjort det åt dig. Tagit dit liv. Han var säker. Att få se hans min. Hur förstörd han var. Tomheten.

De obeskrivliga veckorna som följde. Frågetecken som inte fick något svar. Att man klarade av allt, allt gick väl på autopilot. Sömnproblem. Hjälpa andra att palla med.

Begravningen. Vilken pärs. Värmebölja och vätskebrist efter alla tårar som färdats nerför allas kinder. Avskedet vid graven. Krama din familj. Försöka säga något till din pappa, en sak jag inte klarade. Kan inte tänka mig att han hörde vad jag försökte få fram. Tårarna rann och det stockades i halsen. Att sedan träffa din mamma. Att för första gången träffa din mamma, som du pratade om lite nu och då, och det var på hennes enda barns begravning. Bara det fick mig att känna mig extra illa till mods. Att få träffa ens sons kompisar för första gången är en sak. Att det är på sonens begravning en helt annan. Det gör ont i mig av blotta tanken.

Jag skulle göra precis vad som helst för att få krama dig en gång till. Att bara få titta på dig, titta in i dina ögon. Hålla din hand under tystnad. Sitta i ett sällskap och bara lyssna på vad du och alla andra har att säga. Lyssna på vad du har att berätta om vad som hänt dig det senaste. Ett och ett halvt år, en lång tid, du måste ha mycket att berätta. Jag skulle återigen vilja ligga på en filt, titta upp i himlen och bara prata. Hoppa runt i skogen och försöka få ner en rädd Sune från ett träd. Vara ute och simma med dig i våra fina våtdräkter. Känna rysningarna genom kroppen när våra läppar möts. Läsa dina sms som nästan alltid fick hela mitt ansikte att le. Höra dina kommentarer om allt och alla. Dina komplimanger, några som jag för alltid kommer att bära med mig. Åh Fredrik, när jag säger att jag skulle göra vadsomhelst är det inte en överdrift.

Om du bara kunde sagt vad jag skulle göra. Om jag ändå hade kunnat förstå vad som skulle hända.

Fredrik. Fredrik. Fredrik. Fredrik. Fredrik. Fredrik. Fredrik. Fredrik. Fredrik. Fredrik.