Natten då jag åkte ambulans
När jag var hos Åsa i Växjö satt vi såklart och pratade om allt mellan himmel och jord. Alla våra dumma, roliga, knasiga och mindre smarta upptåg. Vi satt och funderade på var orken strax efter gymnasiet tagit vägen. Festa hela natten, sova en kvart och sedan dra iväg och jobba. Just precis den där orken är precis så maximalt jätteborta som den kan bli. Har vi gått och blivit gamla?
Vi satt även och diskuterade hur vi lärde känna varandra och fyllehistorier. Vi kom ganska snart in på kvällen då jag valde (väldigt fel uttryck, men ändå) att lämna krogen i en Ambulans. Varför? Korta versionen: mycket alkohol, dans, oberett "dödslyft", baklängesfall ned i golvet med huvudet före, svimmade, tända lampor, ingen musik, 6 poliser, 1 ambulansman och 1 ambulanskvinna. Lite så.
Just den kvällen var jag inte ute och festade med Åsa, utan de andra vi brukade vara ute med då. Åsa skulle jobba och hade av någon anledning valt att inte hänga med. När hon dagen efter hade rast, så ringde hon mig. Eller ja, hon försökte åtminstone. Det var dock inte jag som svarade, utan Andreas. Mannen i mitt liv, ni vet. Åsa fick först ett leende på läpparna och trodde att det var hos honom jag spenderat natten. (Detta var innan vi faktiskt blev tillsammans, jag och A). Som svar på Åsas fråga om jag var där, svarade han dock: "Nej, hon ligger på sjukhus!". Det var väl inte riktigt sant just då, eftersom jag kom hem runt åttasnåret på morgonen. Fast hur skulle Andreas kunna veta det? Han hade ju min mobil, som jag så fint placerat i hans byxficka då vi hängde in våra jackor i garderoben. Dumt.
För att göra en lång historia kort kan jag väl bara säga att jag inte mådde så bra de kommande dagarna. Mitt huvud var minst sagt deformerat och jag hade en fin (raka motsatsen) huvudvärk. Läkarhelvetet på sjukhuset hade skickat hem mig efter bara några timmar, vilket är ett tjänstefel i dess rätta bemärkelse. Jag hade ingen aning om rätt och fel gällande vad jag fick göra, så det var en himla tur att jag jobbade med utbildade människor. Även att Åsas Mamma är SSK bidrog till lite kunskap.
En hjärnskakning fick jag, vilket jag förmodar att ni alla räknat ut. Jag svimmade av direkt då jag slagit i huvudet och det tog en stund innan jag kvicknade till. Om jag kommer ihåg? Några få fragment av såväl kvällen, ambulansfärden som den korta sjukhusvistelsen. Annars är det helt svart.
Varför jag kom på detta nu vet jag faktiskt inte. Men jag gjorde det. Nu håller jag tummarna för att magontet ska gå över ganska omgående, så jag kan må bra hela dagen lång. Ska till Universitetet på föreläsning 8.15-17.00. Ikväll kommer jag vara soppslut personifierad. Så måste rumpa på lite nu. Fix, trix och kaffe!
Vi satt även och diskuterade hur vi lärde känna varandra och fyllehistorier. Vi kom ganska snart in på kvällen då jag valde (väldigt fel uttryck, men ändå) att lämna krogen i en Ambulans. Varför? Korta versionen: mycket alkohol, dans, oberett "dödslyft", baklängesfall ned i golvet med huvudet före, svimmade, tända lampor, ingen musik, 6 poliser, 1 ambulansman och 1 ambulanskvinna. Lite så.
Just den kvällen var jag inte ute och festade med Åsa, utan de andra vi brukade vara ute med då. Åsa skulle jobba och hade av någon anledning valt att inte hänga med. När hon dagen efter hade rast, så ringde hon mig. Eller ja, hon försökte åtminstone. Det var dock inte jag som svarade, utan Andreas. Mannen i mitt liv, ni vet. Åsa fick först ett leende på läpparna och trodde att det var hos honom jag spenderat natten. (Detta var innan vi faktiskt blev tillsammans, jag och A). Som svar på Åsas fråga om jag var där, svarade han dock: "Nej, hon ligger på sjukhus!". Det var väl inte riktigt sant just då, eftersom jag kom hem runt åttasnåret på morgonen. Fast hur skulle Andreas kunna veta det? Han hade ju min mobil, som jag så fint placerat i hans byxficka då vi hängde in våra jackor i garderoben. Dumt.
För att göra en lång historia kort kan jag väl bara säga att jag inte mådde så bra de kommande dagarna. Mitt huvud var minst sagt deformerat och jag hade en fin (raka motsatsen) huvudvärk. Läkarhelvetet på sjukhuset hade skickat hem mig efter bara några timmar, vilket är ett tjänstefel i dess rätta bemärkelse. Jag hade ingen aning om rätt och fel gällande vad jag fick göra, så det var en himla tur att jag jobbade med utbildade människor. Även att Åsas Mamma är SSK bidrog till lite kunskap.
En hjärnskakning fick jag, vilket jag förmodar att ni alla räknat ut. Jag svimmade av direkt då jag slagit i huvudet och det tog en stund innan jag kvicknade till. Om jag kommer ihåg? Några få fragment av såväl kvällen, ambulansfärden som den korta sjukhusvistelsen. Annars är det helt svart.
Varför jag kom på detta nu vet jag faktiskt inte. Men jag gjorde det. Nu håller jag tummarna för att magontet ska gå över ganska omgående, så jag kan må bra hela dagen lång. Ska till Universitetet på föreläsning 8.15-17.00. Ikväll kommer jag vara soppslut personifierad. Så måste rumpa på lite nu. Fix, trix och kaffe!
Kommentarer
Postat av: Maria
Visst är det roligt att vara nostalgisk ibland och minnas tillbaka till alla dumheter man hittat på? Måste säga att ambulans från krogen slår polisbil :P Lycka till med termin 4 (och 5 och 6 också såklart :) och jag kan säga att du INTE tillhörde den lilla skara jag störde mig på i klassen utan att ditt glada humör absolut muntrade upp tråkiga dagar ;)
Trackback
