Veronika bestämmer sig för att dö
Idag är en snöig schemaledig hemmapluggsdag fylld med tankar. Jag inledde denna torsdag med att sova en sjuhelsikes massa timmar. Att ställa alarmet på 10.15, men inte lyckas vakna till liv förrän 12.30 får väl ändå ses som en bedrift? Om än en något negativ sådan, så klart.
Efter det läste jag ut Birros bok. En bok som jag inte alls kommer vilja läsa igen, eller rekommendera heller för den delen. Jag vet inte om jag vill sträcka mig så långt som att säga att den var värdelös, men inte vill jag yttra några positiva ord om den heller. Det var en bok som man inte riktigt behöver läsa helt enkelt. Nu har jag dock läst ut den och jag ska under morgondagen skriva en läslogg. Så var det med den saken.
Jag har även hunnit med (eftersom jag gör allt för att rymma från plugg) att titta på en film. En film som är baserad på en bok jag läste i somras. En BRA bok, bör tilläggas. Veronika decides to die. Veronika bestämmer sig för att dö. Original. Svensk översättning. I nittionio fall av hundra är böckerna bättre än filmatiseringarna av dem, så också i detta fall. Fast nog är filmen sevärd alltid, det råder det inga som helst tvivel om. Även om jag tycker att ni ska läsa boken först. Snälla, läs boken? Den gav åtminstone mig lite perspektiv. Jag tycker om när böcker (och filmer också för den delen) får mig att tänka till. Att börja omvärdera lite, även om det bara är för en stund. Lite därför tycker jag om den. Mycket.
Nu har jag letat rätt på arbetsterapeuternas bibel "Willard & Spackman's Occupational Therapy" och börjat läsa kapitlet om aktivitetsanalys. Det är många engelska ord skrivna på många sidor. Engelska sådana. Då måste man ha tankarna med sig, vilket jag inte har för fem sekunder. Därför tänkte jag istället ta på mig raggsockarna och börja laga lite mat. Magen har pratat med mig en stund och apelsin/keso-hittepå't den fick nyss tycks inte vara nog.
Potter och hennes lag vann för övrigt handbollen igår. Jag satt på läktaren och skrek, applåderade, var glad och stolt. Tänk vad duktig hon är, min fina vän! Visst får man väl vara stolt över sina vänner? Klart man får! Och det är jag verkligen!
Efter det läste jag ut Birros bok. En bok som jag inte alls kommer vilja läsa igen, eller rekommendera heller för den delen. Jag vet inte om jag vill sträcka mig så långt som att säga att den var värdelös, men inte vill jag yttra några positiva ord om den heller. Det var en bok som man inte riktigt behöver läsa helt enkelt. Nu har jag dock läst ut den och jag ska under morgondagen skriva en läslogg. Så var det med den saken.
Jag har även hunnit med (eftersom jag gör allt för att rymma från plugg) att titta på en film. En film som är baserad på en bok jag läste i somras. En BRA bok, bör tilläggas. Veronika decides to die. Veronika bestämmer sig för att dö. Original. Svensk översättning. I nittionio fall av hundra är böckerna bättre än filmatiseringarna av dem, så också i detta fall. Fast nog är filmen sevärd alltid, det råder det inga som helst tvivel om. Även om jag tycker att ni ska läsa boken först. Snälla, läs boken? Den gav åtminstone mig lite perspektiv. Jag tycker om när böcker (och filmer också för den delen) får mig att tänka till. Att börja omvärdera lite, även om det bara är för en stund. Lite därför tycker jag om den. Mycket.
Nu har jag letat rätt på arbetsterapeuternas bibel "Willard & Spackman's Occupational Therapy" och börjat läsa kapitlet om aktivitetsanalys. Det är många engelska ord skrivna på många sidor. Engelska sådana. Då måste man ha tankarna med sig, vilket jag inte har för fem sekunder. Därför tänkte jag istället ta på mig raggsockarna och börja laga lite mat. Magen har pratat med mig en stund och apelsin/keso-hittepå't den fick nyss tycks inte vara nog.
Potter och hennes lag vann för övrigt handbollen igår. Jag satt på läktaren och skrek, applåderade, var glad och stolt. Tänk vad duktig hon är, min fina vän! Visst får man väl vara stolt över sina vänner? Klart man får! Och det är jag verkligen!
Kommentarer
Trackback
