Min tjocka sambo
För några månader sedan hade jag och en klasskompis en diskussion om hur feta våra katter var. Vid den tidpunkten hade jag aldrig vägt Santos, eller åtminstone inte i ett ögonblick som jag senare valde att bära med mig. I så fall hade jag alltså glömt bort det. Annika, min klasskompis, tror jag hade vägt sin lilla tjockiskatt i en plastbunke eller plastpåse på matvågen i köket. Jag skrattade lite och insåg att min lilla Pälsson hade hatat mig om jag gjort det.
När jag kom hem samma eftermiddag ställde jag först mig själv på vågen och efteråt upp på vågen igen med Santos i famnen. Han vägde 4,8 kg har jag för mig. Idag fick jag återigen för mig att väga honom. En kraftig viktuppgång på ett hekto! 4,9 kg! Min lilla tjockis!
Min fina tjockis är i 75% av fallen den bästa sambon man kan ha. I de sjuttiofrem procenten ingår inte när han bajsar, klättrar i persiennerna, äter blommorna eller hoppar på mig när jag sover. I övrigt är han nog den bästa katt man kan tänka sig. Och det bästa av allt? Han tycker om mig mest av alla! Något som är väldigt tydligt på somrarna och över jul, då vi är i Åmål. Var är Santos? En meter från mig, även om jag ligger och sover och Mamma och Thomas grejar på nedervåningen. Nära mig, min lilla tjockis!
Min sjukt söta lilla tjockis-sambo!
