you and me, nu och för alla tider
Galna upptåg. Spontanitet så det nästan går överstyr. Interna sinnessjuka skämt. Humor som inte riktigt är som alla andras. En förståelse för varandra, som inte riktigt är av denna värld. En förmåga att alltid finnas där, lyssna, prata, hjälpa och bara vara fin. En blick, en min och ett asflabb som följd. Situationer som helst aldrig kanske skulle ha uppstått, men som faktiskt gjorde det. Just bara för att du är du och jag är jag och tillsammans blir det... ofta lite annorlunda! :)
Vi har haft väldigt djupa down's, inget snack om saken. Det har varit tider då jag tvivlat på om vi verkligen kommer kunna lyfta vår vänskap ur det djupa hål som uppstått. Det har varit tankar av den allra värsta sorten. Hur skulle jag kunna leva mitt liv, utan dig vid min sida?
För ett år sedan pratade vi inte med varandra, inte ens lite. Jag blev ledsen så fort jag hörde ditt namn. Jag saknade vår vänskap så jag ville dö. Återigen, hur skulle jag kunna leva mitt liv utan dig vid min sida?
I början av 2010 så ordnade vi upp allt som varit knas. Till en början var jag sjukt rädd att det inte skulle bli som förr. Skulle det som gjort att vi inte pratade med varandra ligga kvar och skava? Skulle det ta bort lite av det fina i allt?
Vi träffades och det kändes bra, dock inte på långa vägar så bra som tidigare. Våren gick och vi pratade i telefon ungefär jätteofta. I somras när vi sågs så fanns det verkligen inte något kvar att önska. Allt var som förr, om inte tusen gånger bättre. Lycka i själen! Kommer inte ihåg sist jag var så enormt glad. Ett halvår utan att prata alls, år innan det med mas och aldrig 100% bra. Fast i somras, då var det bättre än någonsin.
Såhär har det fortsätt och allt känns hur jävla bra som helst. Telefonprat varenda dag, gärna flera gånger. Ingen känner mig så bra som du, så det är helt underbart att få ventilera, prata, vara, skratta. Åsa, min pärlsockerbeströdda kanelbulle, vad skulle jag göra utan dig?!
Vi har haft väldigt djupa down's, inget snack om saken. Det har varit tider då jag tvivlat på om vi verkligen kommer kunna lyfta vår vänskap ur det djupa hål som uppstått. Det har varit tankar av den allra värsta sorten. Hur skulle jag kunna leva mitt liv, utan dig vid min sida?
För ett år sedan pratade vi inte med varandra, inte ens lite. Jag blev ledsen så fort jag hörde ditt namn. Jag saknade vår vänskap så jag ville dö. Återigen, hur skulle jag kunna leva mitt liv utan dig vid min sida?
I början av 2010 så ordnade vi upp allt som varit knas. Till en början var jag sjukt rädd att det inte skulle bli som förr. Skulle det som gjort att vi inte pratade med varandra ligga kvar och skava? Skulle det ta bort lite av det fina i allt?
Vi träffades och det kändes bra, dock inte på långa vägar så bra som tidigare. Våren gick och vi pratade i telefon ungefär jätteofta. I somras när vi sågs så fanns det verkligen inte något kvar att önska. Allt var som förr, om inte tusen gånger bättre. Lycka i själen! Kommer inte ihåg sist jag var så enormt glad. Ett halvår utan att prata alls, år innan det med mas och aldrig 100% bra. Fast i somras, då var det bättre än någonsin.
Såhär har det fortsätt och allt känns hur jävla bra som helst. Telefonprat varenda dag, gärna flera gånger. Ingen känner mig så bra som du, så det är helt underbart att få ventilera, prata, vara, skratta. Åsa, min pärlsockerbeströdda kanelbulle, vad skulle jag göra utan dig?!
Kommentarer
Trackback
