lisatherese

"När löven faller av och kvar är vi." En rad ur en låt med Carola. Orden fick mina ögon att tåras. Ibland gör allt bara så jävla ont. Igår hörde jag återigen ljudet. Ljudet från båren med min bästa väns döda kropp på. Båren som rullades av gräsmattan, in i ambulansen och från oss. Från mig. Jag hörde inte ljudet direkt, men jag hörde det inom mig. Kände det. Och det gör så sjukt jävla ont.

Jag saknar även Mormor så mycket att jag vill gå av. Om tre dagar skulle hon ha fyllt 70 år. Det hade varit kalas, glada miner, skratt, presenter och god mat. Vi hade suttit i hennes matrum, tittat ut över Vänern och njutit av varandras närhet. Nu kan jag inte ens besöka hennes grav på hennes födelsedag, eftersom jag är i Örebro och hon ligger begravd i Åmål. Att krama henne, röra vid henne eller bara... höra hennes skratt. Ja, det förstår ju ni lika bra som jag att det inte går.

Jag tycker inte om att må såhär. Jag vill inte tänka på vare sig Fredrik eller Mormor och bara gråta. Jag vill vara glad. Jag vill le åt det faktum att båda dessa människor har funnits i mitt liv, att jag fått lära känna dem. Jag vill inte vara bitter över att de inte längre finns med mig. Fast dagar som idag är det bara sjukt svårt att se allt som varit bra, utan att skaka av gråt.

Och när jag slutar skriva detta inlägg, så skrålar The Turtles fram raden "So happy together". Om det ändå kunde bli som man ville ibland. Då skulle jag krama om både Mormor och Fredrik i detta nu. Jag skulle berätta hur mycket jag älskar dem och hur fantastiska de båda är. För det är precis vad de är. Fantastiska och älskade!