lisatherese

Idag var dagen D. Jag, fru Potter och min kära lilla pälsetuss skulle bege oss till veterinären. Själv hade jag halv ångest och ont i magen hela morgonen. Tänk om de skulle säga att Herr Päls var dödssjuk och inte skulle få följa med mig hem? Då hade fan jag stannat kvar där jag också. I'm nothing utan my man. (on a hip - på en höft)

Pottan kom hit vid halv tio och vi begav oss dit en stund senare. Anmälde oss och satte oss ner för att vänta. Två hundar med var sin tillhörande människa satt redan och väntade. Uppstressad katt var ett faktum, men han lugnade rätt snabbt ner sig. Skönt! Hund ett fick rätt snabbt hjälp, trots ett ihärdigt försök att ta kopplet i munnen och rymma. Skam den som ger sig, och hundens matte gick segrande ur den striden. Hund två, med största arslet ever, följde med utan strid.

Sedan kom en ursöt hund inhoppnade på tre ben. Tre personer var med honom och de såg helt förstörda ut. Tog väl sisådär fem sekunder för oss (eller ja, mig. Pottan tog några minuter på sig...) att förstå att denna lilla söta hund skulle avlivas. Vi båda fick bita oss i tungan för att inte börja storböla. Jag kan lätt säga att jag ALDRIG skulle kunna jobba på en veterinärstation. Det vore guld och gröna skogar att hjälpa djur att bli friska, men att avliva ett djur, det hade jag aldrig fixat. Jag vet, lika väl som alla andra, att det är för djurets bästa. Dock hjälper det inte mig. Jag hade förmodligen gråtit mer än djurägarna, vilket kanske inte passar in i professionellt förhållningssätt. Nope, not my thing!

Well, åter till min pälsetuss. Vi blev inropade strax efter. Katten blev ursläppt ur buren och försökte rymma från undersökningsbordet. Stark, snygg och bäst som jag är, så försökte jag hålla kvar honom. Veterinären sade dock till mig att jag kunde släppa honom. And so I did. Jag berättade vad som var knas, samtidigt som veterinären antecknade och ställde följdfrågor. Han hann också med att trampa på Santos svans. ehm. Aja, så kan det gå.

Efter att ha pratat i typ tio minuter, så kom han fram till vad som kunde vara knas. Förmodligen så är han stressad. Det har hänt otroligt mycket för honom det senaste och det är väl först nu som han fullt ut kan slappna av och då kommer allt ikapp. Så är det ju med människor, så varför inte också med djuren? Avslutningsvis lyssnades det lite på hjärtat, klämdes på magen och kollades på ögon och tänder. Pissen min är hur frisk som helst, men med lite psykiska men sen tidigare. Inget som inte kommer bli bättre, med andra ord. KÄRLEK!

Efter att ha sagt hej då till sötaste veterinären ever, samt inhandlat någon dyr doft som ska lugna ner små pälsbeklädda familjemedlemmar, så var det återigen dags att åka bil. Bil-van katt som jag har, så var det absolut inga problem. 1000 kronor fattigare (efter besök + den där feromon-doften) sitter jag nu här. Vetskapen att han inte lider av vare sig parkinson, epilepsi, hjärtfel, njurproblem, sköldkörtelknas, muskelsjukdom eller andra åkommor, gör att jag äntligen kan slappna av. Skratta gärna åt alla sjukdommar jag trott att han haft, men när ett djur är sjukt så målar åtminstone jag upp värsta tänkbara bild. Så också mina vänner. Där har ni iaf ett axplock av allt vad jag tänkt/hört det senaste.

Nu ska jag återgå till min fucking seminarieuppgift och efter det bege mig upp till Merlin för vidare studier. We are duktiga as hell! :)

Min pälsetuss som liten bebis!