Jag sade hej då, du hörde dra åt helvete. Varför?
Igår satt jag och pratade bort flera timmar med min fina vän Sara. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. En lång stund ägnade vi åt beteende, hur man uppfattas och hur man uppfattar andra. Tänk vilken skillnad ett litet ord kan göra, en lite rörelse, en min eller en gest. Den kan vara menad på ett sätt men uppfattas helt annorlunda och även väldigt fel. Ett leende, en blinkning med ögat och ett huvud som vänder på sig när man går därifrån. Vad tänkte personen med det, var det något speciellt?
Jag har flera gånger märkt att folk missuppfattar mig och att jag missuppfattar andra. Att få ett sms med en avslutande kram istället för en puss kan i min värld vara grunden till tankar i flera dagar. Har jag gjort något fel? Sagt något konstigt? Tyvärr ett ganska vanligt förekommande fenomen. Det kan tyvärr även vara en känsla av att något är fel. En meningsbyggnad som jag själv aldrig skulle komma på, om det inte vore något fel. Då måste ju den innebära att jag gjort något fel, eller hur?!
Jag har även insett att jag är ganska lätt att misstolka. När jag är stressad blir jag lätt irriterad och är därför inte lika översocial som vanligt. Då kan jag vara allt ifrån arg till idiot. Enligt andra alltså. Även fast jag bara var lite stressad? Jag tror även att handlingar jag utför misstolkas otroligt fel många gånger. Skämt är väl grunden till allt gott, men också allt ont i min lilla värld. Jag är långt ifrån den smartaste som går i ett par skor och ett skämt i all hast kan leda till ramaskri. Med förståelse.
Hur vore det inte om vi pratade med varandra istället? De senaste åren har jag försökt leva efter "ärlighet varar längst". Jag har åtminstone sagt det, eftersom det är en sjukt god tanke. Har jag själv levt efter det? Kanske inte i så stor utsträckning som jag själv önskat. Det senaste året har min tankeverksamhet gått på högvarv och jag har bestämt mig för att vara ärlig. Även om jag helst skulle vilja fortsätta sitta med armarna i kors, le och bortförklara allt vad "Jag känner ju på mig att du egentligen vill säga något, Lisa. Säg vad det är!" heter. Svälja stolthet, stå för det man tycker och tänker och faktiskt vara ärlig?
För egentligen, hur kul är det att gå runt och fundera? Är personen sur? Vad menade han/hon egentligen med de där orden? Och varför i hela friden har människan som var en så stor del i mitt liv bara försvunnit? Det kan faktiskt bero på ett sms utan en avslutande puss. Åtminstone om det är mig det handlar om. Patetiskt, tråkigt och sant.
(Varför jag tar upp detta nu? Eftersom jag för ett tag sedan fick en min jag verkligen inte kan förklara. Den varade i max en sekund och jag förstår den verkligen inte. Den var oprovocerad, stämde inte alls överens med orden som sades och passade inte in i situationen. Tankarna har efter det gått på högvarv och jag kommer ingenstans. Varför just den minen och varför just då? I don't get it. Detta kommer dock inte falla under kategorin "ärlighet varar längst". Jag kommer inte fråga. Faktiskt.)
Jag har flera gånger märkt att folk missuppfattar mig och att jag missuppfattar andra. Att få ett sms med en avslutande kram istället för en puss kan i min värld vara grunden till tankar i flera dagar. Har jag gjort något fel? Sagt något konstigt? Tyvärr ett ganska vanligt förekommande fenomen. Det kan tyvärr även vara en känsla av att något är fel. En meningsbyggnad som jag själv aldrig skulle komma på, om det inte vore något fel. Då måste ju den innebära att jag gjort något fel, eller hur?!
Jag har även insett att jag är ganska lätt att misstolka. När jag är stressad blir jag lätt irriterad och är därför inte lika översocial som vanligt. Då kan jag vara allt ifrån arg till idiot. Enligt andra alltså. Även fast jag bara var lite stressad? Jag tror även att handlingar jag utför misstolkas otroligt fel många gånger. Skämt är väl grunden till allt gott, men också allt ont i min lilla värld. Jag är långt ifrån den smartaste som går i ett par skor och ett skämt i all hast kan leda till ramaskri. Med förståelse.
Hur vore det inte om vi pratade med varandra istället? De senaste åren har jag försökt leva efter "ärlighet varar längst". Jag har åtminstone sagt det, eftersom det är en sjukt god tanke. Har jag själv levt efter det? Kanske inte i så stor utsträckning som jag själv önskat. Det senaste året har min tankeverksamhet gått på högvarv och jag har bestämt mig för att vara ärlig. Även om jag helst skulle vilja fortsätta sitta med armarna i kors, le och bortförklara allt vad "Jag känner ju på mig att du egentligen vill säga något, Lisa. Säg vad det är!" heter. Svälja stolthet, stå för det man tycker och tänker och faktiskt vara ärlig?
För egentligen, hur kul är det att gå runt och fundera? Är personen sur? Vad menade han/hon egentligen med de där orden? Och varför i hela friden har människan som var en så stor del i mitt liv bara försvunnit? Det kan faktiskt bero på ett sms utan en avslutande puss. Åtminstone om det är mig det handlar om. Patetiskt, tråkigt och sant.
(Varför jag tar upp detta nu? Eftersom jag för ett tag sedan fick en min jag verkligen inte kan förklara. Den varade i max en sekund och jag förstår den verkligen inte. Den var oprovocerad, stämde inte alls överens med orden som sades och passade inte in i situationen. Tankarna har efter det gått på högvarv och jag kommer ingenstans. Varför just den minen och varför just då? I don't get it. Detta kommer dock inte falla under kategorin "ärlighet varar längst". Jag kommer inte fråga. Faktiskt.)
Kommentarer
Trackback
