lisatherese

Idag har jag haft den allra mest intressanta föreläsning hittills. Det var en kvinna som jobbade på Barnneurologen (har jag för mig) som höll i föreläsningen i Pediatrik. Jag var idel öra, jag rös, jag mådde dåligt och jag tyckte det var helt sinnessjukt intressant. Det var även skönt att känna att man lärt sig en hel del på de tidigare kurserna och faktiskt förstod vad hon pratade om.

Dagens föreläsning fick mig faktiskt att börja fundera lite. Jag har länge varit bestämd över var jag vill försöka hamna på praktikens två perioder i termin fem. Nu börjar jag dock tänka om lite. Ska jag utmana mig och söka till Barnhabiliteringen? Jag vet inte hur det skulle gå, men jag vet att det skulle vara helt otroligt intressant och förmodligen väldigt givande. Plus att jag tror att jag själv skulle växa väldigt mycket genom att tillbringa några veckor där. Jag har alltid jobbat inom äldreomsorgen med äldre människor. Inte mycket rehabilitering just där kanske, men ändå i någon form. Att istället vända helt och jobba med barn och habilitering skulle vara väldigt intressant. Tåls att tänkas på, minst sagt.

Efter den tjugo minuter långa kafferasten (som det så fint heter) hade jag huvudvärken från helvetet. En annan föreläsning och jag hade gått hem. Det gick dock inte för sig en dag som denna. Jag stannade och gudskelov överlevde jag. Avslutningsvis ställde mina vänner diagnosen Aspergers syndrom på mig. Tack söton, den värmde! ;)

Ibland lämnas åhörarkopiorna tomma. Så var INTE fallet idag.
Det jag skrivit ner här är bara inledningen av allt hon sade,
innan hon börjat snacka om det som står i rutorna. Åh!
Underbara skräckinjagande intressanta föreläsning!