lisatherese

Jag har länge funderat kring detta. Jag har frågat personer i min närhet om vad de tycker och tänker. Man har länge hört "lika barn leka bäst". Stämmer det då? Eller är det så att människors olikheter faktiskt kan föra dem samman? Det beror väl självklart på vad det gäller.

Men för att återgå till just "lika barn leka bäst". Att jag tycker om tjejer, det har nog inte gått någon förbi. Och om det nu har gjort det, så vet ni. Tjejer is the shit! Tre av mina allra bästa vänner (Åsa, Sofia och Gunilla) håller med mig om detta. Kanske i varierande utsträckning där Åsa vinner striden, tätt följd av Sofia. Gunilla hamnar lite på efterkälken, men ramlar för det inte ur kategorin.

Hur kommer detta sig? Det är ju inte direkt som så att ALLA människor är homo- eller bisexuella. Hur kommer det sig då att mina allra närmsta vänner är just det som även jag är? Inte ska man väl behöva slänga in "man blir som man umgås", eller?

Teorierna är nog många. Om det nu är någon mer än jag som funderat kring detta. Kanske är det som så att man söker sig till personer som är lik en själv? Då måste jag ju slänga in att jag lärde känna Åsa i högstadiet, vilket var ungefär 6 år innan hon berättade att hon var homosexuell. Gunilla visste inget om mig och jag inget om henne, men ändå stämde vi så totalt. Och så blir det såhär? Sofia lärde jag dock känna på ett community för HBT-tjejer. Så där var väl läggningen självklar, men det var inte självklart att hon skulle komma att bli så otroligt viktig för mig. Det är få personer som fastnat så hårt som hon gjort, under så kort tid. Faktiskt.

Jag tycker fortfarande att det är fascinerande att det är såhär. Sen har jag ju självklart fler vänner som också är bi/gay. Men nu snackar jag om mina allra närmsta vänner, de jag skulle göra allt och lite till för.

Så, vad säger ni? Lika barn leka bäst? Man blir som man umgås? Eller någon ytterligare teori? Haha! Knasfunderingar kanske, men det gör ju inte att de försvinner. Kommentarer, tack!