lisatherese

Ibland är det förjävla skönt att ha en blogg som man vet att ens nära och kära läser. Då kan man skriva ner saker som cirkulerar i huvudet, utan att man riktigt får fram det i ord. Det är bra. Även att man kan berätta saker som händer och folk som av någon anledning bryr sig om vad som händer, kan knappa in en adress och läsa. Det är fint.

Ibland händer dock saker som man inte alls vill att alla ska läsa. Man vill knåpa ner massa ord, ställa tusen frågor och kanske också få svar på dem... av någon som inte vet vem man är och som man själv inte har en aning om vem det är. Det skulle också kunna vara fint. Men vad fan, ska man behöva ha två bloggar eller? Eller ska man bara låta tankarna bo kvar i huvudet, eller spy ur sig dem till någon vän?

Jag valde Åsa, som alltid. Hon är bra och hon förstår mitt tankeknas, mer än någon annan någonsin kommer göra. Jag vet hur jävla fucked up jag är och hur jävla fel jag kan bli ibland. Hur illa jag kan bete mig. Det kanske inte alltid märks, men jag vet hur mina tankar går. Nu vet också Åsa. Hon tyckte jag skulle jobba med det, börja tänka om. Men om man försöker då, utan att aldrig riktigt få chansen att bli av med alla dumma jävla tankar och handlingsmönster? Hur fan ska man göra då?

Jag har varit småsur i några dagar och idag fick jag mina tankar bekräftade. Hur jävla medveten jag än var om att det skulle bli så här, så kan jag inte säga annat än att det känns... jävligt tråkigt. And I don't blame you. Jag förstår så jävla väl, du anar inte. Jag hade förmodligen gjort samma sak. Fast även om jag hade gjort samma sak, så tar det inte bort den tråkiga känslan jag nu har.

Surt, sa räven.