lisatherese

Jag förstår inte varför jag gör såhär mot mig själv? Jag vet ju så jävla väl vart jag hamnar och hur jag mår när jag befinner mig där. Det är inte värt det för fem öre, men ändå utsätter jag mig för detta? I'm a psycho, så är det bara.

Ena stunden struntar jag i allt som har med detta och göra. Varför ska jag bry mig? Jag mår ju bra som det är nu?! Sen tittar jag på kort, kort från förr. Då inser jag hur jävla hårt jag ljuger för mig själv. Jag mår inte alls bra som det är nu. Ändå blir det alltid så här. Upp. Ner. Upp. Ner. Upp. Ner. Den enda som kan hindra det är JAG. Något jag vet så otroligt väl, men ändå blir det såhär.

Sjukt nog, så önskar jag nästan att några tankar från förr kom tillbaka. Må dåligt på ett sätt, men inte ett annat?

Nej, nu ska jag fan ta och lägga ner denna fetheten en gång för alla. Jag får ta och ge mig med att viktpendla. Får sätta en övre gräns (egentligen också en undre) och hålla mig till detta.

Finns det någon dokumenterad sjukdom som är såhär? Eller är det bara jag som är ett praktpucko?

Jag vill inte bli ihågkommen som "hon den där tjocka...", eller beskriven på så vis. Är det inbillning, eller är det så? Knas, mas, snurr, virr och varr.

Sova på saken känns som en idé. Nya tag imorgon, ännu en idé. hm. Så får det bli.