lisatherese

Hur kan man vänja sig vid något, så snabbt och så totalt? Ett par kilo sten per axel, och detta bara för att jag sitter här själv. Jag orkar inte ordna varken ansikte eller hår, trots att jag ska befinna mig på jobbet om fyrtio minuter. Jag orkar inte gå till jobbet och vara trevlig, jag vill inte!

Jag vill heller inte vara själv hela helgen. Jag är ledig, och då vill jag vara med min älskling. Denna helgen kommer bara bli en evig längtan efter söndag/måndag. Hur bra sällskap är en pälsboll som antingen ligger hopkurad i något soff/säng-hörn eller galet flyger runt i hela lägenheten och förstör blommor såväl som gardiner? Lite, men inte på långa vägar nog mkt.

Och till råga på allt så måste jag sova själv också. Fuck it!

Detta leder mig utan problem in på tankar om tiden då älskling kommer jobba i Norge. Hur i helvete ska jag klara det? Same shit all over again. Distansförhållande, tror att det är vad jag ska ägna mitt liv åt. Aldrig någonsin kan man få vara kär på hemmaplan. Bara kortare stunder. Jag ser hellre att vi har liiiite pengar och mycket tid, än massvis med pengar och brist på tid att spendera dem. Banker i all ära, men hur kul är det?

I mitt nästa liv ska jag bli katt. En katt så söt som Santos. En katt som ser tjusning i att sitta i ett fönster och spana på fåglar, människor och bilar. En katt som är nöjd bara någon finns i närheten. En katt som inte nödvändigtvis måste ha sällskap av en annan katt, utan kanske trivs bättre själv. Är det något att satsa på kanske? Nio liv, illaluktande kattmat och att kräkas hårbollar? Tåls att tänkas på.

Nej, nu måste jag skynda mig. Wish me luck, palla jobba...