lisatherese

Dessa blandade känslor hela tiden. Ena stunden älskar jag min ledighet, nästa så kreverar jag av den totala tristessen. Ena sekunden är jag glad att jag valt att flytta och börja plugga, nästa undrar jag om jag faktiskt tänk igenom det hela ordentligt.

Jag längtar som en gnu. Längtar efter att få min nyckel, att få se lägenheten. Att få träffa mina lägenhetskompisar, se hur de är. Vilka de är. Längtar efter att få sluta jobbet, att gå hem efter min sista riktiga arbetsdag. Längtar efter att få flytta härifrån, se något nytt. Längtar efter att få gå på registreringen, träffa min klass. Längtar efter nollningen, och alla tillhörande fester. Allt folk. Allt kul. Allt nytt.

Samtidigt blir jag jävligt nervös. Här har jag ju allt så nära det bara kan komma. Vänner och familj. Min trygghet. Mitt liv. Detta ska jag bara lämna, för att påbörja något nytt. Det gör mig faktiskt lite rädd.

Jag får väl helt enkelt spotta rädslan rakt i ansiktet, och försöka koncentrera mig på det positiva. Upp och ner, ner och upp. Det blir nog bra.

För övrigt har jag åkt inlines idag, från mig till Icka. Hade hon bott fem meter längre bort, så hade jag dött. No doubt!