lisatherese

...är inte det bästa. Kanske inte är så konstigt. Jag lämnar nästan allt som är mitt liv, för att flytta till ett ställe där jag nästan inte känner någon. Jag säger inte att jag inte kommer lära känna någon, det är inte det. Det är bara så jäkla tryggt att bo nära sin familj och sina vänner. Alltid finns det någon man kan dra hem till, för att ta en kaffe. Tjata lite. Må bättre. Må bra.

Nu kommer allt vara nytt. Inte nog med att jag inte kan ringa och någon kommer dit bara sådär, jag måste lära mig en stad. En ny stad. Nya människor. Jag måste ta bussen eller cykeln för att ta mig någonstans. Och jag vet knappt var någonting ligger. Det enda jag hittar, är till min lägenhet. Och tar man bilen, hittar jag även till Universitetet. Och Marieberg med tillhörande IKEA. That's pretty much it. Känns konstigt. Åmål kan jag, till 107,8%.

Jag tror dock det kommer bli jäkligt skoj. Nya människor, ny stad och nytt allt. MEN det kommer nog ta ett tag innan jag känner mig hemma där. Jag får väl vara översocial i några veckor, så borde det kunna ordna sig.

Det är extra jobbigt att allt blivit knas med "min" sk snos. Hon må vara mitt ex, men hon är ändå underbart bra att prata med. Att hon funnits vid min sida har känts super. Tillsammans övervinner vi allt? Eller ja, med henne vid min sida fixar jag nästan allt. Nu är jag dock värd vatten, och hon verkar inte längre finnas kvar i mitt liv. Från något bra, till katastofal katastrof. Det är jag det, om jag lyckats tyda henne rätt.

Maseri, masera. Nu får jag ta tag i packningen. Försökte nyss, men det enda jag lyckades med var spriten och ljus i miljoner olika dofter. Kanske inte behöver så mkt annat de första veckorna (nollning), men sen... Någon gång måste jag ju kunna äta också! ;D

Kommer sakna er; familj, vänner & jobbarkompisar. Långt mer än ni kan ana.