lisatherese

Kom för några dagar sedan fram till att det nu är slut med att köra över mig själv. Strunta i mina känslor, mina tankar och alla mina miljoner olika sätt att reagera. Varför inte leva som man lär? Varför inte bara inse att det man går och grubblar över, dagarna i ända, bara är till att leva efter?

Så idag fick bli dagen då det blev gjort. Och hur trött blev jag inte på reaktionen? Patetiska jag vet inte vad...

Dra upp Fredrik, en av mina bästa vänner som inte längre lever. Som att vi ens pratat om att åka och hälsa på honom under det senaste året? Inte direkt funnits tid till det. Massa annat som tog upp tiden... Finns några få som jag vill ska följa med dit och säga hej. Tro mig, du är inte längre någon av dessa. Och om man ska vara ärlig, har så inte varit på jääääävligt länge.

Aja, en dag av ilska. Det får det väl vara värt. Förhoppningsvis ett styck gladare jag framöver. Orka älta...

Läste en blogg förut. Halva jag log, halva jag fick ont i magen och en tår i ögonvrån. Mer underbar människa än du får man leta efter. Önskar att du kunde vara här. Samtidigt som jag inte vill att du ska må dåligt. Och jag tänker förmodligen på dig lika ofta som du på mig. Varför blir det inte bara "rätt"?! Snosa, you and I...or not?