lisatherese

JAG DÖR! Okej för att vissa dagar på jobbet kan vara totalt ärkejobbiga, men inte fan är det många som går upp mot arbetsdagen idag. Att jag nu sitter hemma, istället för att ligga på sjukan med en smärre hjärtinfarkt, är väl ett litet under bara det. Ja jävlar. Vill ni höra historien? Av Mickas min att döma, så tror jag nog att svaret på frågan blir ett rungande JAAA!!!

hm. Började väl med lite tristess och ett styck Micka med ny mobil. Foton verkar vara något som damen uppskattar, så varför då inte fota lilla mig? Ja, jo. Den frågan har jag ställt mig varannan kvart sen kl fyra, men uppenbarligen inte hon just då. Tyvärr...

Eftersom jag idag ser mer sleten ut än vanligt (om möjligt) försökte jag ju dölja så mkt av ansiktet som möjligt. Och vad ska man då försöka likna? Min enda, och (som jag vet nu) idiotiska, tanke var en burka. [Ni vet, så man skyler hela ansiktet så när som på ögonen] Men iaf, jag drog över min heta arbetsskjorta över huvudet, med följd att håret följde med kragen och gjorde en lugg ända ner i ögonen. (Lyckas ni inte föreställa er detta är jag JÄVLIGT NÖJD!!!)

Som ni kanske förstår så skrattade både jag och fotografen Micka till vi halvt kiknade. Och vad händer? Jag vänder mig om, och vad ser jag i dörren? EN LÄKARE SOM STÅR MED VÄRLDENS FLIN OCH FNISSAR!!! Högrödheten på mig var ett faktum, likaså skratten från oss alla tre. Jag trodde, på helt allvar, att jag skulle dö. Och att Micka sitter bredvid och nästan dör hon också, fast av skratt, gör ju inte saken bättre. Var ju bara att stämma in i det hela, och skratta än mer hysteriskt jag också.

Bättre blir det ju inte när vår käre doktor frågar om han ska ta fram sin mobil också, för att även han ta ett kort. Att jag inte dog!

Att sedan försöka bli allvarlig mindre än en minut efter denna lilla incident, var faktiskt svårare än man kan tro. Det är fenomenalt att jag ens kommer ihåg något litet av vad han berättade för oss. Så, om än bara ett litet, så ändå ett liiiitet plus i kanten på mig. Det behöver jag!

Jag kan ju trösta mig själv med att varken Micka eller Läkaren fick något kort på mig. Och tur är väl det, för hade så varit fallet kan jag nästan lova att jag inte suttit här nu. BAH!