lisatherese

Ena stunden önskar jag att jag vore barn på nytt. De enda problemen som fanns var möjliga bråk med bästisarna Sandra & Malin, förmodligen handlade de om något så trivialt som bokmärken eller vem som hade fått den bästa leksaken i ett kinderägg. Man var arg på sina föräldrar, oftast pga fel middagsmat eller för att de förmodligen var de strängaste föräldrarna som mänskligheten skådat. Inte fanns det väl någon annan än jag som tvunget skulle vara hemma klockan åtta? På ett sommarlov också. Sanslöst?

Leka med modellera, fiska, röda/vita rosen, hoppa kråka, åka inlines. Föräldrarna bodde i samma hus, någon annan verklighet fanns inte. Dagmammans hem, mitt andra hem. Pärlplattor, halsband och armband. Bus i trädgården och i skogen som låg alldeles intill. Glädje över att ha klättrat högst upp i granen. Ja, var man bäst så var man.

Att under skoltiden nästan leka sig igenom lektionerna. Att lära sig läsa, känslan av att kunna förstå hur ord bildades. Och glädjen, några år innan, då man faktiskt kunde skriva sitt eget namn. L I S A. Snett och vint kanske, med ett bakvänt S - men ändå. 

Att istället för att fundera på hur mkt man får i lön/hur mycket räkningar man har, så fundera på hur tidigt på morgonen man kunde ringa sina vänner. Eller sov kanske dennes sura far? Inte bara en gång det pirrade i magen då jag slog det femsiffriga numret. Om man nu ens behövde ringa, varför inte bara springa dit och kika?

Sen kom de jobbiga åren. Kanske roligaste också? Högstadiet. Val inför framtiden. Framtida yrke. Otroligt massa fester. Roliga människor. Inte behöva fundera vad man skulle göra, plugg plugg plugg. Sommarlov som gudskelov var just lov, inget tvång på jobb.

Studenten. Sen jobb. Arbetsförmedling. Timvikarie med hopp om fast anställning. Nya regler? Nya chefer. Nya medarbetare. Flytta hemifrån. Fixa allt. Trots att man fått höra att man inte skulle kunna klara sig själv, att man inte har koll på någonting. (av ett styck idiot till medarbetare ska väl tilläggas)

Ta tag i saker och ting själv, inte kunna lita på alla andra för att saker och ting ska ske. Inse sånt som både gjort mig jätteledsen och hur lycklig som helst. Berätta för folk i min närhet. Förstå att folk ser ner på mig, bara för att jag lever mitt eget liv och inte det de anser vara bättre/normalt. Att bortse från detta kan tyckas vara enkelt, men tro mig - långt ifrån alltid.

Mycket jobbigt, men att ändå få leva sitt eget liv. Att själv se till att man är lycklig och mår bra. Göra val som stärker en som person. Att vara sin egen lyckas smed.

Det må finnas för- och nackdelar med det mesta, så också här. Ena dagen saknar jag min barndom. Allt som fanns då. Mormor, så klart. Nästa dag är jag överlycklig över att slippa ha massa jobbiga saker framför mig, och kan istället vara stolt över att jag faktiskt fixat dem. Nya tider, nya problem. Nya tider, nya underbara saker att få uppleva/vara med om.

Vissa saker får en att börja tänka. Filmen på femman fick mina tankar att börja snurra. Helt onödigt inlägg kanske, men skriva av sig kan vara skönt. Och så vitt jag vet, så tvingar jag ingen att läsa. So, no more excuses!