lisatherese

Bitter och bitter. Jag är rosenrasande, ursinnig och vrålbesviken. Varför skulle jag gå och bli sjuk, så länge, just det här året? Detta var det sista året någonsin jag kunde umgås med min Mormor. Umgås, prata, skratta, fika, resa osv. Det SISTA ÅRET! Inleder året med närmare tre månaders sjukdom. Förkyld, hosta, feber. Fick då inte träffa Mormor eftersom hon inte fick bli sjuk under sin cellgiftsbehandling. Efter de tre månaderna var jag frisk ett tag. Vad tror ni händer sen? Sjuk igen. Hosta till tusen. Och då kan jag inte träffa Mormor för fem sekunder. Var där ngn enstaka gång, satt ute i hallen för att inte smitta. Kunde inte ens ge henne en riktig kram. Blev väl frisk några dagar innan hon gick bort. Kunde trots det inte umgås med henne då, eftersom hon låg på sjukhus. Morfin och sovandes... Sen blev jag såklart frisk. När det verkligen kunde kvitta totalt. Ja, så börjar man må bättre. Och vad händer? Sjuk igen. Håller för tillfället på att hosta lungorna ur mig och har så gjort i dryga två veckor.

Har sett fram emot morgondagens fest i x antal veckor, men nu börjar jag undra om jag ens kommer kunna följa med. Hostar så jag nästan kräks, skitont i magen och har nu också fått huvudvärk av allt hostande. Jag blir så ledsen!

Tro inte att jag struntat i att gå till doktorn, att det är ngt jävla virus som vägrar försvinna. Nej, nej. Jag har allt varit där. Har det inte gått över till veckan får jag nog ta och gå dit igen, för såhär kan jag inte hålla på. Har ju ett jobb att sköta också...

Sen önskar jag att jag inte hade träffat dig, just då och på just det sättet. Varför kunde det inte väntat ett halvår? Då hade allt varit så mkt enklare, det hade inte ens blivit som det blev. Då kunde vi umgåtts utan att det skulle kännas konstigt. Ja, fan... Jag vill inte att det ska vara som det är. Vill ju vara glad och nöjd, något som är så långt ifrån verkligheten som man kan komma... Så många planer som aldrig uppstått, så många tankar som aldrig ens skulle ha funnits. Ja, det är väl himla lätt att vara efterklok. Nu när man ändå sitter med ett jäkla facit i nävarna. Förhoppningsvis så blir det väl bättre, önskar bara att det hade kunnat bli det nyss istället för sen.

Dagen har tillbringats hos bästaste Agnetan i stan. Min extramamma Agneta. Carbonara stod på menyn, och kaffe därefter. Underbart sällskap och underbar stämning. Får se till att det inte dröjer lika länge till nästa gång vi ses.

Hoppas Thomas eller Mamma ringer snart. Måste ut i obygden och tvätta lite kläder, något måste jag ju ha på mig imorgon om jag ska ut. [för att jag inte ska följa med ska jag nog ligga hemma med feber. eller ja, hög feber. jag sviker inte mina raringar i första taget!! :)]

Skönt att inse att det finns folk som bryr sig. Ni är söta, tack.