Skitkropp, minst sagt.
Sådär, då var jag tillbaka i Örebro igen då. Dagarna i Växjö försvann fortare än fortast. Det var sjukt mysigt att hälsa på min andra hälft och även träffa hennes flickvän Jossan. Under dessa dagar har vi druckit kopiösa mängder drinkar och vin, lagat flådig mat, jag och Åsa har fått blommor av ditbjuden Josephone, shoppat lite kläder, fikat på stan, slängt i oss lite pizza, kollat på 5 filmer, smällt i oss godis, druckit kaffe, snackat, lyssnat på massa bra musik und zu weiter. Så värt!
Mindre värt har varit min koloss till skitkropp. Jag kommer verkligen inte ihåg sist jag har haft så jävla ont. Det började med mensvärk modell jobbig smärta. Ipren och vin fixade biffen, åtminstone för en stund. Det fortsatte med smärtan från helvetet natten till fredag. Jag kunde inte sova några längre stunder och vaknade av tvättäkta kramp. Det var fosterställning för hela slanten och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Fick i mig en ipren när Åsa drog till gymmet och jag låg kvar i soffan och hoppades att smärtan skulle ge med sig. Visst gjorde den väl det, om än bara lite. Ont från och till hela dagen och jag vaknade även natten till lördag. Ont från och till under lördagen, då jag också hade riktigt ont i magen. Mensvärk även i morse, så jag vaknade. Och ont i magen hela dagen lång. Vad är det här?
Hungerkänslorna är bortblåsta och jag har idag fått i mig en halv smörgås, två chokladbitar och två muggar kaffelatte. Och nej, ni behöver inte kommentera och säga att mitt magont beror på bristande matintag. Fel fel fel! Jag vet hur det känns och det är absolut inte så här. Agh!
Min kropp spelar mig minst sagt ett spratt och jag har inte den blekaste aning om vad jag ska göra för att få rätsida på skiten. Ska jag hålla tummarna att det är över på onsdag eller torsdag? Jag har allt annat än tid för att gå runt och ha ont. Jag måste vara fokuserad till tusen denna vecka. Första veckan av vårterminen kommer förmodligen inte bli en lek. Bekänna färg finns det något som heter. Även att man får veta att man lever. Imorgon kommer jag få bekänna den där färgen samtidigt som jag inser att jag är allt annat än död. Ja, det vore väl i så fall hjärndöd. Fast vi kan väl hålla tummarna för att smärtan försvinner och att morgondagens fokus kommer vara på absolut toppnivå?!
Måste bara säga världens tack till Evelina och Theres som kollat till min lilla Pälsboll under tiden jag varit borta. Utan er hade detta skitit sig totalt. Thanks babes!
Mindre värt har varit min koloss till skitkropp. Jag kommer verkligen inte ihåg sist jag har haft så jävla ont. Det började med mensvärk modell jobbig smärta. Ipren och vin fixade biffen, åtminstone för en stund. Det fortsatte med smärtan från helvetet natten till fredag. Jag kunde inte sova några längre stunder och vaknade av tvättäkta kramp. Det var fosterställning för hela slanten och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Fick i mig en ipren när Åsa drog till gymmet och jag låg kvar i soffan och hoppades att smärtan skulle ge med sig. Visst gjorde den väl det, om än bara lite. Ont från och till hela dagen och jag vaknade även natten till lördag. Ont från och till under lördagen, då jag också hade riktigt ont i magen. Mensvärk även i morse, så jag vaknade. Och ont i magen hela dagen lång. Vad är det här?
Hungerkänslorna är bortblåsta och jag har idag fått i mig en halv smörgås, två chokladbitar och två muggar kaffelatte. Och nej, ni behöver inte kommentera och säga att mitt magont beror på bristande matintag. Fel fel fel! Jag vet hur det känns och det är absolut inte så här. Agh!
Min kropp spelar mig minst sagt ett spratt och jag har inte den blekaste aning om vad jag ska göra för att få rätsida på skiten. Ska jag hålla tummarna att det är över på onsdag eller torsdag? Jag har allt annat än tid för att gå runt och ha ont. Jag måste vara fokuserad till tusen denna vecka. Första veckan av vårterminen kommer förmodligen inte bli en lek. Bekänna färg finns det något som heter. Även att man får veta att man lever. Imorgon kommer jag få bekänna den där färgen samtidigt som jag inser att jag är allt annat än död. Ja, det vore väl i så fall hjärndöd. Fast vi kan väl hålla tummarna för att smärtan försvinner och att morgondagens fokus kommer vara på absolut toppnivå?!
Måste bara säga världens tack till Evelina och Theres som kollat till min lilla Pälsboll under tiden jag varit borta. Utan er hade detta skitit sig totalt. Thanks babes!
Kommentarer
Postat av: Evelina
Såliteså! :) Det är sånt som vänner är till för.
Trackback
